Bokmässan 06

Vad har du för förhållande till böcker?

  Kanske gillar du liksom jag att kura ihop dig i en skön fåtölj, gärna framför en brasa i öppna spisen, med en stor kopp gott te inom räckhåll och bara njuta av din bok? Eller kanske läser du bara för att du måste. Du måste läsa tio kapitel till om hansaperioden innan du kan koppla av med ett välförtjänt avsnitt med familjen Simpson. Nej, själv läser jag för nöjes skull. Böckerna kan ta mig jorden runt till Afrika, till USA och till Norge. Med böckernas hjälp besöker jag andra världar där gott och ont strider mot varandra och där det goda alltid segrar till slut. Jag besöker framtiden och får lära mig om misstagen vi gjorde i min dumma tidsålder och får samtidigt njuta av framtidens självgoda oöverträfflighet.
  Med mina böcker är jag med om spännande mordutredningar och löser de mest omöjliga fallen. Jag skrattar åt självmordsbenägna finnar och gråter när en bok slutar lyckligt och sorgligt på en gång.
   I min fåtölj sköljer böckernas historier över mig, det gör de däremot inte på bokmässan i Göteborg.

  På bokmässan trängs man runt i rutnätet av gångar mellan montrarna på precis det där sättet som får en del att bli veganer. Man tappar bort sig på mindre än en minut och är sedan räddningslöst förlorad. Medan man sveps runt kan man få turen att få syn på en känd författare eller två. Själv sveptes jag förbi Liza Marklund som satt i Wettergrens monter och signerade sin senaste bok om ett mord på nobelfesten. Innan jag svepts iväg utom hörhåll hörde jag Marklund och killen från Wettergrens föra en diskussion om det svagare könet. Det verkade som att den starkare av de två försökte styra in samtalet på böcker istället medan den svagare stod på sig och ville prata om könsroller.

 Efter ännu en stunds knuffande lyckades jag komma fram till en av rulltrapporna upp till övervåningen. Där var det betydligt lugnare och så gott om plats att jag kunde sträcka ut armarna åt båda hållen. Samtidigt. Däruppe fanns en massa kokböcker och Mark Levengood sam satt och log åt alla som ville ha hans signatur i sina (fast troligen hans) böcker. Innan jag han titta närmare på honom drogs jag iväg av min syster som nu hade fått syn på en lakritsförsäljare. Tio kronor metern för de långa lakritssnörena och åttio kronor metern för de små korta. Jag tog tre korta. Min syster köpte ingenting men fick ändå vad hon ville på något vis. Jag förstår inte hur hon gör.

 Från en balkong på övervåningen tog vi sikte på en utgång innan vi begav oss ner i vimlet igen. På vår väg mot friheten råkade jag köpa en bok om smulpajer. Antagligen var det ren utmattning i kombination med vätskebrist som gjorde det. Jag minns nu i efterhand inte riktigt hur det gick till.

  Väl ute är det återigen bara att konstatera att skall man gå till bokmässan igen, så skall man gå dit för att lyssna på ett föredrag med eller om en författare man gillar. Är man ute efter böcker rekommenderar jag ett bra bibliotek.

  Ola Sandberg      

Konsten att fånga Päron

- en i stort sett sann skildring ur det dagliga livet på Grebbestads folkhögskola

av Ola Sandberg

  Har ni tänkt på hur svårt det kan vara att fånga päron?

Tillskillnad från äpplen, som man ju plockar, är päron mer kamouflagefärgade, lite mer aerodynamiska men det som framförallt försvårar för jägaren är att de föredrar de att växa högst upp, längst ut på de tunnaste grenarna i trädet. (Har ni någonsin sett ett litet päronträd förresten? Nej, just det, de är höga som hus allihop).
Under dessa omständigheter är det oftast mycket svårt att få tag på denna i vårt kalla land exotiska frukt. Om man inte sett filmen Dirty Dancing med Jennifer Grey och Patrick Swayze från 1987 förståss.

Claes och Daniel hade sett Dirty Dancing.

Alltså fick Daniel stå under det noga utvalda päronet 3 meter upp i trädet och agera Patrick Swayze medan Claes i sin livs roll som Jennifer Grey enligt planen skulle komma springande mot Daniel som i rätt ögonblick skulle grabba tag i Claes lår och bröstkorg för att sedan svinga honom upp i skyn mot päronet. Vidare var planen sedan att Daniel skulle hålla kvar Claes i hans nya upphöjda position så att han skulle få chans att orientera sig och få tag i päronet. Efter själva plockandet skulle både Claes och frukt på ett smidigt sätt ta sig ner på marken igen men här var planen något luddig eftersom Jennifer Grey och Patrick Swayze ägnade sig åt helt andra saker än päron i filmen.

Nu gick inte det här alls som de båda herrarna hade tänkt sig, de föll istället ihop på varandra två gånger innan Daniel, under ljudliga protester från Claes sida, gav upp jakten och lämnade allt åt skatorna.     

Att ha höstlov

Det här med att ha lov är väldigt överskattat egentligen. Man inbillar sig dels att man skall vara ledig, ta det lugnt och skönt och vila upp sig. Dels inbillar man sig att man skall hinna med en massa saker som man inte hinner med annars. Detta går ju inte alls ihop men man inbillar sig i alla fall.

När lovet väl infinner sig skall man först, i de allra flesta fall, hem, bort eller bara iväg. Detta har givetvis vållat en massa problem för både dig och andra flera veckor innan lovet men har löst sig i sista stund. Tror du alltså.

Man glömmer biljetter, man sätter sig i fel bil och vaknar i Värmland istället för i Skåne, man råkar ut för att gaspedaler hänger sig med påföljande inbromsningsproblem (vilket i och för sig kan leda till en snabbare resa). Tåg kan trassla in sig i elledningarna och bussar komma bort. Allt kan gå snett, men oftast gör det inte det och man kommer faktiskt dit man vill (eller hade tänkt sig komma).

Väl framme vid målet skall man komma till ro och acklimatisera sig. Detta kan i visa specialfall ta flera dygn, men oftast går det snabbare ändå.

När första lovdagen gryr väcks man av sin ömma moder som vill ha frukost på sängen och sedan hjälp med att skruva upp den nya bokhyllan. Innan någon av dessa två önskemål ens är till hälften uppfyllda har man dragit på sig tio till och dessutom hunnit boka in sig på bio, födelsedagskalas och joggingturer i höstregnet eller snöstormen. Sedan rullar det på i samma takt tills du helt plötsligt står där på perrongen/busshållplatsen/ vägkanten/kajen/flygplatsen eller hur fasen du nu färdas, och är på väg tillbaka till det du för en vecka sedan ville fly ifrån. Man sjunker ihop i sitt säte och inser att livet är som ett hamsterhjul och att du är hamstern som kämpar för att komma någonstans.

Nu börjar nedräkningen till jullovet!  

  Ola Sandberg