Feed on
Posts
Comments

I väntan på hösten

Senaste veckan har solen strålat över Göteborg och det har varit ganska varmt samtidigt som vindarna har varit riktigt kraftiga och byiga. Ibland har det kännts som att gå in i en vägg när man rundar ett gathörn, från solvärmen rakt in i kraftig motvind och skugga.

Samtidigt som vädrets makter verkar kämpa med varandra har träden envist varit fortsatt gröna. Visst, ett och annat gul-grönt löv finns här och där, men mest är det grönt. Själv väntar jag med ängslig spänning på att löven skall börja trilla ner. För några dagar sedan dök det upp anslag om att Spårvägen räknar med att lövhalkssäsongen börjar runt den 3 oktober i år samtidigt som ett annat av kommunens bolag, Liseberg, har sommaröppet till 10 oktober. Vi får väl se vem som får mest rätt!

Jag har ju aldrig kört i lövhalka själv, men har åkt med vagnar som kanat en bra bit med både sandning och skenbroms igång. Under utbildningen fick vi göra olika bromstester på spårvägens halkörningsspår vid Eketrägatan (Läs mer om det här!) men det är inte samma sak som att plötsligt upptäcka att det inte händer något när man bromsar.

Sedan jag började har det hänt några gånger att jag överrumplats av halka, men det har alltid gått bra att stanna genom att trycka in sand- och skenbromsknappen. Hur som helst skall det bli en intressant erfarenhet att köra spårvagn ovanpå löv!

Förövrigt finns det ju andra anledningar än halka till att trycka in sand- och skenbromsknapparna. I förra veckan kom jag körandes med en åtta från Medecinaregatan upp mot Wavrinskys plats. Mellan dessa hållplatser ligger spåren på egen banvall med två bilkörfällt på varje sida. Mitt emellan hållplatserna finns en gångpassage för fotgängare.

Långt innan jag kommit fram till gångpassagen så ser jag en cyklist komma från vänster. Istället för att fullfölja min accelaration upp till 50 km/h dröjer jag mig kvar i 40 km/h med bromsberedskap. Mycket riktigt så kör cyklisten rakt ut i spåren utan att se sig om överhuvudtaget och jag kastar mig på både broms och utsignal. Men eftersom cyklisten hade hörlurar i öronen så märkte han mig inte förrän jag med skrikande ringklocka och bromsar glidit förbi honom.

Då vände han sig om och såg ut att tänka: ”Oj! En spårvagn!” -samtidigt som han kastade sig ut över det sista bilkörfältet. Suck. Tror inte han fattade hur nära han var att bli påkörd. Hade jag inte sett honom i tid och bromsat så hade han legat där. Och hur smart är det att cykla med hörlurar egentligen?

Nåja, jag ruskade av mig min frustration och körde vidare. Tyvärr händer det i stort sett varje dag att folk kliver ut framför vagnen utan att se sig för…

I går blev jag dock frustrerad av en helt annan anledning. Jag körde M32.
   Den aktuella M32:an jag hade igår var vagn 435, dvs. en av de nyaste italienarna och egentligen en av de bättre. Tycker de nyaste går lite mjukare i kurvor, eller snarare, sidokasten i kurvorna är lite mjukare. Men det var inte det att den gick mjukt som gjorde mig frustrerad.

Efter att ha vänt vagnen uppe vid Aprilgatan i Kortedala var det någon ung glad passagerare som aktiverade nödtelefonen vid dörren längst bak. Jag såg honom i vagnens övervakningssystem så att det inte var någon nödsituation vart jag klar över med en gång. Då skall det bara vara att trcka på knappen ”Koppla ner Intercom” på vagnens touchscreen. Jag tryckte, och tryckte, och tryckte igen, inget hände och både skärmen och en extra lampa bredvid fortsatte att blinka frenetiskt för att göra mig uppmärksam på ”nödsituationen”.

När det inte gick att koppla ner testade jag att koppla upp istället. Jag tryckte alltså på knappen för att tala en kort stund och sedan på koppla ner igen. Det enda som hände var att jag lyckades aktivera mikrofonen vid dörr 4 och blev tvungen att sitta och lyssna på den glada knapptryckaren och hans kompisar på ganska hög volym. (De hade tyvärr inget intressant eller vettigt att säga varnadra verkade det!)

Två hållplatser senare tröttnade jag och ropade upp TLI som lovade att skicka hjälp. Ytterligare två hållplatser senare gick det plötsligt att koppla ner ändå och jag fick ringa TLI igen och tala om att det hade löst sig.

Detta var förståss lite frustrerande men inte källan till den stora frustration jag kände över denna underbara vagnstyp en stund senare när jag lyckats ta mig till Chalmerstunneln.

I Chalmerstunneln får man köra i 60 km/h. Med en M32:a går det dock inte att köra fortare än 50 km/h annars bryter vagnens LB strömmen och vagnen saktar ner till 25-30 km/h innan den hämtat sig och skjutsar på ström till motorerna igen. Det blir med andra ord ganska ryckigt om man inte nöjer sig med 50 km/h. Detta är något frustrerande men inte så farligt ändå.

När jag kom ut ur tunneln fick jag ”S” i signalen in till Chalmers eftersom en stombuss på linje 16 kommit först fram till sin signal. Av någon anledning fick vi båda stå och vänta en stund innan bussen till sist fick köra in. När jag tillslut fick ”pil” i signalen kom jag en decimeter frammåt innan vagnen tappade drivet och började rulla bakåt och nödbromsade som den gör när den börjar rulla bakåt. Jag lade snabbt körhandtaget i broms för att låsa upp nödbromsen och tog sats igen. Jag kom ytterligare en decimeter innan vagnen ännu en gång tappade driviet och rullade bakåt. Jag upprepade allt igen, men fick gå i broms två gånger innan vagnen kom frammåt igen. Nu var det dock jag som var tvungen att bromsa eftersom signalen hunnit gå upp i ”S”  och släpt på biltrafiken.

Eftersom jag redan påverkat signalen med vagnen fick jag gå ut med nyckeln för att låsa upp signalen igen. Detta tog en stund eftersom det kom en annan vagn nerifirån Kapellplatsen som släpptes fram först. Sedan hände samma sak tre gånger till. Frammåt en decimeter, rulla bakåt, nödbroms, gå i broms, försöka igen osv. Signalen gick upp i ”S” och jag gick och låste upp igen. Jag var ju förståss också tvungen att tala om för passagerarna vad jag höll på med. Och de fick höra något i stil med att ”den här nya fina italienska spårvagnsmodellen inte alltid klarar av att starta i uppförsbacke” vilket är en sanning med modifikation eftersom det vad jag vet bara är just på denna lilla sträcka ovanför Chalmerstunneln som M32:orna har (så stora) problem att komma igång.

Anledningen till det tror jag är en skarv mellan kontaktledningen från tunneln och den ovanför hållplatsen…

Efter att ha låst upp signalen ännu en gång kom jag tillslut in på hållplatsen på tredje försöket. Allt som allt stod jag vid signalen i strax över 6 minuter och vart sedan mellan 8 och 10 minuter sen resten av turen. DET var frustrerande!

Nåja, gårdagen var inte helt hopplös ändå eftersom TLI bjöd på ännu ett gapskratt i förarhytten. De gick ut och varnade för att en ungdom försökte sig på ”invändig medåkning”. Men TLI ändrade sig väldigt snabbt till utvändig medåkning. Å andra sidan känns det nästan mer ovanligt att unga killar (har aldrig hört talas om tjejer som håller på med detta!) åker på insidan av vagnen än utsidan med tanke på hur ofta man hör TLI gå ut med varning för utvändig medåkning. Tur att man är lättroad i alla fall :-)

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.