Feed on
Posts
Comments

Snö(kaos)

Ojojojojojoj….

Fredagen var en av de hårdasste dagarna jag varit med omsom spårvagnsförare men så här i efterhand var det ju egentligen ganska kul…

Jag började min arbetsdag på Järntorget med att läsa aktuella trafikmeddelanden och konstaterade att förutom att ungefär hälften av spårnätets huvudsignaler var ur funktion sedan tövädret för en vecka sedan så skulle allt vara som vanligt.

Därefter gick jag ner och tog över vagn 410 på linje 9 mot Angered. Kollegan sade att vagnen gick bra men att lamporna i växelväljarknapparna glappade och inte var att lita på. (Standardfel på M32:orna…) Jag rullade iväg och kom utan problem till Brunnsparken. När jag stått inne på hållplatsen en stund och började fundera på att komma därifrån ser jag plötsligt hur en kille kommer springande mot vagnens första dörrpar som håller på att gå igen. Istället för att trycka på knappen så  ställer han sig mitt i dörren och presssar upp den. Med resultat att den givetvis inte går igen. Får gå ut och putta igen den själv.

När jag kom igång igen så höll jag ett litet tal i innerhögtalarna:

Snälla passagerare: När ni kommer springande till vagnen och ser att dörrarna håller på att gå igen, tryck på KNAPPEN på dörren för att öppna den igen. Pressar man upp dörrarna kan de gå sönder och då kommer vagnen ingenstanns och inte du heller. Alltså, för att öppna dörren, tryck på KNAPPEN. Går inte dörren upp då får du åka med nästa vagn istället. TACK.”

Något sådant. Fick en ganska stor anti-reaktion bakifrån men jag hoppas att han som orsakade stoppet fattade vinken. Eftersom jag blev lite sen pga. dörrproblemet så kom jag till Gamlestadstorget nästan 4 minuter efter tidtabellen och blev tvungen att ropa upp TLI för att kontrollera att jag inte kommit i fel ordning med de andra linjerna upp mot Angered. Men det hade jag inte så det var bara att tuffa på.

Passet rullade på sing gilla gång. Jag körde upp till Angered totalt tre gånger. Efter ett tag meddelade vagnen plötsligt att den fått fel 30, dvs. allvarligt fel i klimatanläggningen modul RA. Om jag tolkade det rätt så hade vagnen ett smärre problem med att hålla temperaturen hos passagerarna. Felanmälde det till TLI tillsammans med de endast stundtals lysande växelväljarknapparna.

Första passet slutade med att jag skulle köra in vagnen i Majorna från Angered. Jag körde en sk. oannonserad tur (finns inte med i tidtabellen) hela vägen från Angered och hade hela vägen ordinarie 9:a precis framför mig. Efter att ha lämnat vagnen i hallen tog jag 3:an ner till Göta Källare för att ha rast. Precis då började det snöa…

Efter en mycket trevlig timma tillsammans med kollegorna så var det dags att gå ut igen. Nu skulle jag ha en tia från Centralstationen upp mot Guldheden. Efter prommenaden på 100 meter från Göta Källare till hållplatsen såg jag misstänkt lik ut en snögubbe (minus morot). Började misstänka att det skulle bli ett… ”intressant” arbetspass.

Efter några minuter kom M31 319 farande runt Eggers och jag borstade av mig snön och klev på. Än är det inga problem sade kollegan…

De första 13 minutrarna på pass 2 började bra då jag stod stilla på Drottningtorget och inväntade min avgångstid :-)
   Därefter rullade jag iväg och hade lagom många passagerare hela vägen. Uppe i Guldheden hade jag bara några minuters regleringstid så jag rullade snart ner till Centralen igen. Ännu en snabb vändning och tillbaks upp mot Guldheden. Inga problem nu heller trots tätt snöfall. Andra gången jag var uppe i Guldheden passade jag på att ta ett litet kort:

Guldheden kl. 00.43 den 15 januari 2011. M31 319 avvaktar avgångstid (och förare :-)

Som synes snöade det en hel del. Jag rullade iväg igen och efter vändning runt Hotell Eggers på Drottningtorget blev jag en trea mot Högsbotorp. Nu var det betydligt fler som ville åka med, särskillt från Valand. Dessutom började jag känna av snön. Tidigare hade det varit lite slirigt och svårt att stanna på vissa ställen utan att använda skenbromsen. Men nu började det bli svårt att komma igång också. Jag fick ta det väldigt försiktigt, smyga igång, och sanda flitigt.

Inför Stigbergsliden (brantaste spårvagnsbacken i stan) tog jag sats och vart mycket glad över att slippa stanna på krönet. Nedåt gick det bra, men efter Kaptensgatan blev jag tvungen att stanna för rött vid trafikljuset innan den lilla backen upp Chapmans Torg. Jag kom igång igen men lyckades inte komma över 20 km/h förrän efter backen. Man kände hur hjulen släppte greppet medan slirindikatorn tjöt mer eller mindre konstant…

Chapmans Torg gick bra, men Jaegerdorffsplatsen hade jag ännu en gång mycket svårt att komma loss vid. Nu gick det snarare i 10 kilometer, först efter korsningen fick jag grepp och kunde komma upp i lite hastighet. Resten av sträckan fortsatte på ungefär samma sätt, svårstartat och slirigt. Efter Godhemsgatan, där gaturälsen tar slut och övergår i egen banvall var det lite lättare och jag nådde ändhållplatsen vid Axel Dahlströms Torg 5 minuter sen.

Även ute i Högsbo snöade det...

Tillbakavägen blev minst lika slirig. Särskillt sträckan Jaegerdorffsplatsen – Kaptensgatan gick i snigelfart med en ristande och tjutande vagn. Kändes ungefär som att köra vagnen genom ett sandtag… Jag informerade passagerarna om läget och påtalade även min oro för den branta backen upp mot Stigbergstorget (som i denna riktning ju går i gemensamt körfält med biltrafiken vilket ökar risken för hård pressad snö i rälsen). I högtalarna lovade jag att göra mitt bästa men sade att jag inte kunde garantera att vi skulle ta oss upp… (Lika bra att förbereda den salongsberusade passagerarmassan på att det kunde bli stopp).

Efter Kaptensgatan gjorde jag mitt bästa för att få upp farten på raksträckan innan backen. Samtidigt som farten långsamt ökade och slirindikatorn lugnade ner sig något höll jag spänt blicken riktad frammåt. Just då ville jag absolut inte se en fickparkerande bil eller annat hinder framför mig. Samtidigt som backen började hörde jag bakifrån vagnen ett samstämt ”Ååååååhhhhhheeeeeeeeeeeeejjjjjj”. Och vi kom faktiskt upp. Spridda applåder hördes bakifrån och jag andades ut för den gången.

Nästa hinder blev vid Vasaplatsen. Där stod två 16-bussar som inte kom upp för backen. Den ena kunde dock backa lite så att jag kunde pressa mig mellan dem, men eftersom den bakre bussen blockerade 3:ans spår i andra riktningen så ropade jag upp TLI och meddelade att det var stopp vid Vasaplatsen riktning Vasa Viktoriagatan. TLI som under kvällen låtit allt mer ansträngda tackade för informationen.

Själv rullade jag iväg till Centralstationen där jag tog ännu ett varv runt Eggers och blev en 10:a mot Guldheden igen. Jag kom till Centralen samtidigt som jag skulle köra därifrån enligt tidtabellen så det blev en hastig genomgång av vagnen för att kolla att ingen satt och sov därbak och sedan bar det av. Jag ropade dessutom upp TLI igen för att kolla vilken väg jag skulle ta till Guldheden. Vad jag sett var det ju stopp vid Vasaplatsen och dessutom hade TLI lite mer än en timma tidigare gått ut och meddelat att det var stopp vid Chalmers strax efter att de sagt att linje 10 skulle köra via Chalmerstunneln. Nu var TLI väldigt stressad. Ja, kör genom tunneln om vi sade så förut, blev svaret, så då gjorde jag det.

Något stopp vid Chalmers såg jag inte ett spår av förrän jag själv kom dit och fastnade i snön. Jag ropade upp TLI igen och talade om att jag satt fast och bad om tillstånd att försöka backa loss. Ja, testa det, blev svaret.

Så, jag talade om för passagerarna (15 stycken) att jag skulle backa för att ta sats och försöka komma loss på det sättet. Jag backade så långt jag vågade ner mot tunneln och gick fram igen. Vagnen ville knappt röra sig så jag tryckte ner den stora svarta knappen märkt ”Urk. Slirind” för första gången sedan utbildningen. Knappen kopplar ur slirindikatorn och vagnens antispinnsysten vilket gör att hjulen fortsätter rulla även om de inte får grepp. Detta gör att man kan komma loss men kan också göra att man övervarvar motorerna och helt enkellt förstör dem. Då kommer man inte ur fläcken. Därför är det väldigt viktigt att man tar det försiktigt när man trycker in knappen. En annan funktion knappen har är att vagnen sandar så länge  den hålls intryckt.

Jag kom ungefär 5 meter. Backade igen och gjorde nytt försök. Kom 10 meter till. Passagerarna peppade på mig medan jag sprang fram och tillbaka mellan fören och aktern. Efter tredje backningen fick vi upp sådan fart att vi faktiskt kom iväg (höll ungefär 15 km/h). Det var precis så jag kom över krönet vid Wavrinskys plats och bakifrån kom det applåder och spridda jubelrop. Jag lyckades också få tag på TLI och meddelade att jag kommit loss från Chalmers och fick svaret, ”-Bra, fint, fantastiskt, toppenbra”, ungefär…
  Väl uppe vid Doktor Sydows Gata så kom nästan alla passagerare fram och tackade för skjutsen, önskade trevlig kväll och var allmänt tacksamma. Skönt med uppskattning för sina vedermödor!

Upp till Guldheden var jag 18 minuter efter tidtabell och skulle egntligen redan rullat därifrån men var tvungen att först fylla  på sand i en av vagnens sandboxar som nästan var tom. Dessutom behövde jag uppsöka rastlokalen. Hade i bakhuvudet att det ju kunde vara sista chansen på ett bra tag… På väg tillbaka till vagnen tog jag ännu en bild, från samma ställe som inläggets första som en gämförelse:

Guldheden kl. 02.58 den 15 januari 2011. Som synes har det dykt upp lite mer snö sedan förra bilden!

Nu var jag redo att rulla iväg igen, ungefär 15 minuter sen. Jag skulle köra 10:an ner till Centralstationen, vända runt Eggers, köra 3:an till Högsbotorp, vända och köra in till hallen och åka hem. Enligt körkortet skulle jag vara inne i hallen 03.54.  Åka hem hade jag tänkt göra med sista 11:an från Mariaplan kl. 04.09. När jag nu lämnade Guldheden med 15 minuters försening kände jag på mig att jag nog skulle missa den där sista vagnen hem, om nu inte den också var lika sen som jag…

Trots att det är ganska kraftiga nedförsbackar från Guldheden ner mot stan var det krångligt att köra. Vid start så var det sandning till tonerna av slirindikatorn som gällde. Fort gick det absolut inte. Stanna gick däremot utmärkt, även om jag fick ta till skenbromsen vid t.ex. Chalmers. Spåret från Chalmers ner till Kapellplatsen såg inte ut att ha trafikerats på ett bra tag, men eftersom jag inte hört något om att det skulle vara stopp så tog jag den vägen.

Jag höll ungefär 25 km/h ned till Vasaplatsen och fortsatte sedan i ungefär samma tempo ner till Valand. På Avenyn hade en vagn rullat precis före mig så där gick det betydligt lättare att köra. Spåret runt Eggers var inte heller några problem.

Ungefär 20 minuter sen rullade jag iväg som linje 3 från Centralen. Vid Valand gick det som vanligt på väldigt mycket folk som kom från alla uteställen därikring. Även vid Vasaplatsen var det gott om folk. Bra med lite tyngd i vagnen så jag får bättre grepp tänkte jag. Det var precis som förut svårt att komma igång och få upp farten, men det gick att ta sig fram, även om jag ännu en gång fasade för Stigbergsliden. Det gick dock bra där också.

Ungefär när jag lämnade Stigbergstorget ner mot Kaptensgatan gick TLI ut med ett meddelande. Första gången jag hörde av dem sedan jag kom loss från Chalmers. Det gick i korthet ut på att TLI visste om att det var stopp på många ställen i stan, men att de inte hade tid att gå ut och varna för dessa. De ville inte heller bli uppropade av vagnar som fastnade bakom andra vagnar. De rådde oss att helt enkellt ta kontakt med vagnen framför för information…

Själv hade jag inte sett någon annan vagn på ett tag och kunde bara hoppas på att spåret var fritt framför mig. Efter start från Kaptensgatan försökte jag få upp farten för att komma upp för backen mot Chapmans torg. Precis innan backen finns ett trafikljus som brukar bli grönt precis när man lämnar Kaptensgatan. Men eftersom jag inte fick upp farten nämnvärt han ljuset bli rött innan jag kom fram. Men det var bara att köra ändå. Hade jag stannat så hade jag inte kommit ur fläcken. För att varna de två taxibilarna som stod och väntade på grönt i andra riktningen höll jag in utsignalen och rullade på. Taxibilarna fattade galoppen och stod kvar. Vinkade till tack när jag segade mig förbi.

Nästa rödljuskörning blev vid Jaegerdorffsplatsen. Här står signalen precis efter hållplatsen. Första gången jag körde förbi hade jag pil, men jag kom bara till mitten av korsningen innan jag fastnade i snön. Så jag meddelade ännu en gång passagerarna att vi satt fast och att jag skulle testa att backa för att ta sats. Det var precis så att det gick att backa också. En gång fastande jag och fick ta i igen. Jag körde i alla fall ganska långt tillbaka för att utnyttja den lilla nedförsbacken ner mot hållplatsen. I en hisklig hastighet av 15 km/ dundrade vi sedan frammåt och kom ända till Vagnhallen Majorna. Här var det ju väldigt lockande att lägga växeln till höger och helt enkellt köra in i hallen eftersom jag ju faktiskt väldigt snart skulle sluta enligt schemat. Och hade jag kunnat se runt hörnet hade jag nog verkligen övervägt att göra så, men nu lade jag istället växeln till vänster och körde in på hållplatsen.

Framme vid Älvsborgsplan, såg jag nu, stod en annan 3:a med varningsblinkers på. Så jag ställde mig ungefär en vagnslängd bakom den ifall den skulle behöva backa och gick fram för att kolla läget. Det visade sig stå två 3:or till framför den framför mig, varav den främsta tydligen hade något fel eller hade fastnat. Så där stod vi.

Jag gick tillbaka till min vagn och informerade passagerarna om att vi nog kunde bli stående här ganska länge, men lade till att jag hoppades att vi skulle komma loss snart eftersom jag fick syn på en av servicebilarna där framme. Ungefär halva vagnen valde att gå av och jag fick frågan om resegarantin gällde. ”Ja, det räknar jag med”, -var det svar jag kunde ge. Förra året drogs ju resegarantin in när det snöade som värst men återinfördes retroaktivt några dagar senare efter stora protester från Västtrafiks kunder.

Medan vi stod och väntade gjorde en av passagerarna fram i vagnen mig uppmärksam på att rangerkontrolluckan (som vi fäller ner när vi backar) längst bak i vagnen inte var stängd. Så jag passade på att gå bak och stänga den igen. I mitten av vagnen satt en kille och rökte helt obesvärat, och inga vanliga cigaretter heller. Fick honom att fimpa i alla fall.

Precis efter det att 3:an framför mig hade tröttnat på att stå och vänta och svängt höger för att försöka vända vid Kungssten istället kom vagnen vid Mariaplan loss och jag kunde svänga vänster. Jag såg att kollegan som svängt höger hade fastnat bakom en annan vagn borta vid Sannaplan…
  Eftersom jag hade minst en M32:a framför mig som plogade undan den värsta snön så kunde jag rulla på ganska obehindrat. Kom upp i 40 km/h flera gånger…

Efter vändning vid Axel Dalströms Torg kunde jag utan större problem köra ner till hållplatsen Vagnhallen Majorna. Nu skulle jag in i hallen. Vagnen som legat framför mig hela tiden skulle inte in i haleen. Den hade svängt höger ner mot Jaegerdorffsplatsen istället. Av rälsen in mot hallen syntes inte ett spår! Särskillt inte som kvällens första snöplog just kört förbi och efterlämnat två vallar över spåret precis i korsningen. Dessutom ville inte växeln lägga sig mot hallen.

Jag började med växeln. Efter att ha rensat bort lite halvsmällt snö-is med spettet så gick det bra att lägga den. Därefter kände jag på snövallarna, de var mjuka så det skulle nog gå. Därefter hoppade jag in i vagnen och tryckte för umptielfte gången denna natt in ”Urk. Slirind”-knappen och satte av. Eftersom jag var lite trött och nu äntligen såg ljuset i tunnelln i form av vagnhallen så glömde jag att tänka på den strömfria sektionen som finns i kontaktledningen precis vid infarten till vagnhallsgården. Det gäller att ha tillräckligt med fart för att komma förbi den…

Jag kom upp i kanske 10 km/h och eftersom jag körde in i den strömfria sektionen med fartpådrag så slockande hela vagnen. Under ett par sekunder fortsatte vagnen frammåt, mörk och tyst och jag hann tänka på hur jag skulle knalla in till LC på Majorna och förklara att jag precis parkerat vagn 319 så att den blockerade all in och utgående trafik från vagnhallen och att jag hemskt gärna ville gå hem nu eftersom det varit en jobbig natt.

Sedan återvände strömmen och jag hann få fart på motorerna precis innan vagnen stannade i snön. Jag stannade 10 meter framför det gula strecket, en meter framför en medväxel ifall hallpersonalen skulle behöva backa loss vagnen. Därefter gick jag in till expeditionen med körkort och tidtabeller och kunde konstatera att jag just jobbat 40 minuter övertid.

Den sista 11:an som jag tänkt åka hem med var det bara att glömma, så jag satsade på en av de första morgonvagnanrna som skulle åt mitt håll istället. Vagn 302 blev det:

Morgonkollegan kontrrollerar att det verkligen finns räls framför vagnen under snön :-)

Jag hjälpte kollegan som skulle köra att med ett växelspett rensa spåret närmast framför vagnen så att vi lättare skulle få upp farten. Men nu visade det sig att det inte var snön på marken som var det stora problemet utan istället snön på kontaktledningen. Innan vi kom ut från hallgården hade vagnen slocknat 3 gånger.

Växeln vid utfarten från hallen gick bara att lägga åt höger, mot Ostindiegatan, men det gjorde inget eftersom det var ditåt vi skulle. Vagnen framför oss skulle däremot ha kört åt andra hållet egentligen men fick snällt köra höger.

För att göra en lång historia kort så kom vi inte längre än till raksträckan efter Ekedal. Eftrsom vagnen framför oss hade fastnat i backen upp mot Majvallen med traktionsfel. (Troligtvis pga. för flitigt användande av ”Urk. Slirind”). När vi hade suttit där i ungefär 30 minuter hörde TLI äntligen av sig med ett gruppanrop och meddelade vart i stan det var stopp. Det visade sig vara på ganska många ställen…

Till att börja med gick det inte att lägga växeln ut från RTX åt vänster (mot stan) utan alla utgående vagnar tvingades köra höger mot Redbergsplatsen. Tyvärr stod det en haverarad vagn vid Olskrokstorget vilket alltså gjorde att inga vagnar kunde komma ut från RTX överhuvudtaget. Dessutom stod en trasig vagn vid Härlanda. Vid Bäckeliden stod en vagn, och även i slingan vid St: Sigfrids Plan. Vid Jaegerdorffsplatsen var det stopp i båda riktningar vilket tvingade utgående vagnar från MX att svänga mot Ostindiegatan och köra över Ekedal, fast där stod ju vi ivägen, så de fick köra via Marklandsgatan och Linnéplatsen istället. Sahlgrenska var det också stopp vid, oklart dock i vilken riktning, kanske båda. Även vid Handelshögskolan riktning mot Centrum var det stopp och slutligen stod två vagnar uppställa i Bellevue.

Som en av kollegorna i vagnen sade, det hade nog varit bättre att räkna upp ställen där det inte var stopp. Så småningom spårade en vagn ur vid Linnéplatsen också vilket krånglade till det hela ännu mer. Ett tag hade jag varit inne på att gå och kolla om 3:an eller 11:an gick nere vid Godhemsgatan, men efter att TLI hört av sig insåg jag att det nog var lika bra att sitta kvar, eller ringa taxi, fast det vore ju å andra sidan att ge upp. Så vi blev kvar…

Så småningom fick de loss vagnen vid Olskrokstorget, fixat växeln vid RTX och Jeagerdorffsplatsen blev också farbar. Tillslut kom en jäktad servicebil till vagnen framför och backade den ner mot oss. Sedan fick de fart uppför backen och försvann bakom krönet. Precis då kom också en snöplog och fixade undan den värsta snön åt oss och efter det var det bara att rulla. Då stod det -173 minuter på vagnens iTid. Jag kom hem vid 8-tiden istället för 04.30 som jag hade tänkt mig. Det var bara att kasta sig i sängen för kl 19.20 var det dags att rulla spårvagn igen…

Fick senare höra att det hade varit jobbigt några timmar till på morgonen, men därefter hade det rullat på hyfsat bra. I alla fall tills en vagn spårade ur vid Marklandsgatan och stoppade all trafik där. Länk till GP!
Strax efter att jag börjat köra var vagnen vid Marklandsgatan dock borta.

Först kändes det konstigt att vagnen jag körde helt obehindrat rörde sig frammåt när jag puttade fram spaken, men det känslan försvann snart. Det gjorde snön också, för det började regna ungefär lika kraftigt som det snöat natten innan. Så istället för att slira i snö fick man se upp för stora vattensamlingar som kan kortsluta motorerna om man kör för fort genom dem, men det gick bra!

5 Responses to “Snö(kaos)”

  1. forthemoment skriver:

    Du hade verkligen en tuff dag!! Det är väldigt frustrerande som förare på linje 16, när man ser att vi bör inte trafikera Vasaplatsen och uppåt, meddelar det till Veolias TL och dom säger bara kör och kommer med andra kommentarer typ”jag rekkomenderar att du krypkör så skall det nog gå bra”. Synd för dom flesta av oss som kört vi kan sånt här, men dom på TL säger bara kör och då kör många och fastnar istället.

  2. Carl Eric skriver:

    Ett mycket trevligt inlägg! Även fast det säkert var jobbigt för dig så måste jag säga att jag älskar denna sortens reportage! =)

    Sedan en lite mer personlig fråga, tycker du att man skall bygga om Linje 16 till spårväg?

    • Ola S skriver:

      Hejsan!
      Så jobbigt var det ju inte egentligen, i alla fall inte i efterhand. Tycker faktiskt det var välkommen omväxling i vardagslunket och trevligt att få lite mer kontakt med passagerarna…

      Jag tycker absolut att linje 16 borde vara spårväg, speciellt sträckan över Lindholmen. Och det är ju förberätt för spårväg till stor del också. Tyvärr tar ju saker och ting i den här stan fruktansvärt lång tid. Det är väl bara att vara oerhört tacksam över att chalmerstunneln blivit byggd i alla fall!

      Om jag skulle rangordna önskade spårvagnssträckor i ordning med mest önskade sträckan överst så skulle det bli så här tror jag:

      1. Järntorget – Lilla torget
      2. Frihamnen – Lindholmen – Eketrägatan
      3. Frihamnen – Backa
      4. Lindholmen – Älvsborgsbron – Kungssten – Högsbohöjd – Marklandsgatan
      5. Solrosgatan – Munkebäckstorget

      Punkt 1 behövs akut eftersom vi (som GP skrev om idag) är lika snabba idag som på hästspårvagnstiden i centrala stan under rusningstrafiken. Det behövs fler spår i centrum för att vi skall kunna upprätthålla trafiken…
      Punkt 2 och 4 skulle ju tillsammans bilda en ringlinje som övertar i princip hela linje sextons sträckning plus flera av bussarna över Älvsborgsbron.
      Dock är nog punkt 5 är nog dock den som blir av först om jag förstått det rätt…

      Finns mycket mer att skriva och tänka om detta, men nöjer mig så här för stunden!

  3. daniel skriver:

    Hej!
    Trevligt att läsa ett inlägg från dig! Ser alltid fram emot nya inlägg, nya inlägg oftare hade jag inte klagat på ;)
    Men nu över till frågan, vilken linje är roligast vs tråkigast att köra?
    Och dessutom, var tycker du att man borde öppna en ny linje om man skulle? På befintliga spår vs.
    Tack för en trevlig blogg!

    • Ola S skriver:

      Ja, inlägg oftare hade varit trevligt, OM jag hade slupit skriva dem själv :-) Fast jag försöker ständigt bli bättre på att göra små korta inlägg mellan de långa. Går sådär…

      Har skrivit om favoritlinjer som kommentar till ett annat inlägg, men kan i korthet säga att jag gillar 11:an. Lång linje, mycket egen banvall, går genom Majorna och Saltholmen är stans trevligaste ändhållplats…

      Tråkigt är det att köra samma linje för mycket… Kan inte peka ut någon särskilld egentligen.

      Det där med ny linje är ju lite krångligt eftersom det egentligen inte får plats fler vagnar på de spåren vi har. Det är redan för många. Men jag hade gärna sett en linje från Härlanda-Olskrokstorget-via snabbspåret direkt till Centralstationen-Nordstan-Eketrägatan t.ex. Den tror jag det skulle finnas passagerarunderlag för, i alla fall i rusningstrafiken och den skulle avlasta några andra linjer… Å andra sidan kanske man skulle sats mer på linje 17 som ju i princip tar den vägen. Men trevligare med vagn än buss.
      Ytterligare en linje upp till Angered hade verkligen behövts, Angered-Centralen-Hisingen kanske, men det skulle inte fungera utan fler spår i vändslingan Angered och ombyggt signalsystem i Hammarkulletunneln.
      Kort sagt. Det behövs FLER SPÅR! (se kommentar ovan!)

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.