Feed on
Posts
Comments

PLC-haveri

Idag hade jag en ganska trevlig tjänst. Första passet börjar med att jag hämtar ut vagnar från Majorna och kör två varv på linje 3 med dem och sedan in i hallen igen. Därefter åker jag ner till centralen för att ha rast och avslutar arbetsdagen med 1½ varv på linje 1. En inte allt för betungande arbetsdag alltså. Men som så många gånger förr gick det nu inte riktigt som planerat…

I vanliga fall brukar jag cykla till Vagnhallen Majorna, men idag både regnade det och haglade, så jag kände inte riktigt för det. Istället såg jag till att få en åktur med Steve, som hade uppkörning tidigare under dagen och nu var ute och rullade med passagerare för första gången. Tyvärr var det nu inte Steve utan hans körpartner som satt bakom pedalerna i vagn 854 just när jag åkte med, men det gjorde ju å andra sidan att jag fick mig en liten pratstund med Steve och instruktör.

De var linje 1 de hade sin premiär på, så jag gick av vid Marklandsgatan och tog en 3:a därifrån till Vagnhallen Majorna. Inne på expeditionen hade reserven staplat körkort och tidtabeller i fina små högar så det var bara att plocka åt sig det man skulle ha. På en liten blå lapp stod också vilka vagnar jag skulle ha. Vagn 738 och 713. ”Att de aldrig lär sig att jag och PLC-vagnar inte går ihop” -utbrast jag, och kunde inte låta bli att berätta några anekdoter från mina tidigare haverier med PLC-vagnar för mina luttrade kollegor.

Vagn 738, med namnet Sven Wolter, är alltså en så kallad PLC-vagn. Det vill säga en M28 med ombyggt el- och styrsystem. Ibland är de helt underbara vagnar. Men oftast inte när jag kör dem, och framförallt inte när jag hämtar ut dem från hallen. Med misstänksamma steg närmade jag mig försiktigt mina vagnar. De stod längst ner på spår 15. Efter en mycket grundlig säkerhetsgenomgång av båda vagnarna hade jag inte hittat något fel överhuvudtaget. Det gjorde mig ännu mer misstänksam.

Men vagnarna skötte sig exemplariskt. De var pigga i motorerna men stannade mjukt och fin på hållplatserna. I alla fall första tjugofem minutrarna. Efter att ha vänt vid Marklandsgatan betedde sig vagnarna plötsligt väldigt konstigt när jag skulle starta från Ostindiegatan. Precis när vagnarna börjat rulla plingade klarsignalsklockan till, som om någon dragit i en signallina, och så tappade vagnen drivet. Men den fortsatte rulla, så jag lyfte bara upp fartpedalen och tryckte ner den igen. Vagnen tog ny fart men så kom ett nytt pling och drivet försvan. Jag tog ny fart igen. Nytt pling. Jag gav mig inte och nu kom vagnarna upp i fart och betedde sig som vanligt.

På nästa hållplats, Vagnhallen Majorna, stod en kollega och väntade för att åka in till stan. Jag sade åt henne att be en bön för att vi skulle komma hela vägen in till stan och förklarade att vagnen just börjat krångla. Kollegan stannade där fram för att ”kolla in felet” men nu skötte sig vagnarna exemplariskt igen. Typiskt. Vid Chapmanstorg var felet dock tillbaka och likadant vid Kaptensgatan. Sedan gick allt bra tills jag var tvungen att stanna i korsningen mellan Masthuggstorget och Järntorget. En bil (en ny BMW såklart) hade fått grönt för att korsa spårvagnsspåren och jag hade ”S”, så jag anpassade hastigheten för att slippa stanna innan signalen slog om till ”↑”. Men nu fick bilföraren syn på mig varpå hon tvärstannar halvvägs ut i spårområdet, trots att hon har grönt och jag ”S”. Där stod hon sedan medan hennes signal blev röd och jag fick ”↑”. Tyvärr hade hon stannat så att jag inte kom förbi så jag var tvungen att stanna bredvid henne tills hon insåg att hon stod i vägen och behövde backa. Man kan undra vart BMW-folket köper sina körkort någonstans. Kanske följer med bilen?

Hursomhelst, när jag skulle sätta fart på vagnarna kom felet tillbaka igen. Nu lite värre än förut. Det blev nog en 6-7 pling innan de kom igång ordentligt. NU var det hög tid att ringa TLI och rapportera in felet. TLI, som svarade ovanligt fort, undrade om det inte helt enkelt var ett klarsignalsfel, men det tyckte jag inte att det känndes som eftersom vagnarna då borde ha bromsat. TLI begrundade detta och lovade att be servicebilen att titta till mig. Jagrullade vidare och nu gick vagnarna perfekt igen. Typiskt, så fort TLI säger att de skall skicka servicebilen så försvinner alla fel, -tänkte jag.

Nu försvann dock inte felet. Det tog bara en tillfällig paus och återkom sedan med full styrka. Hållplatsen Stockholmsgatan ligger i starkt motlut, så jag var tvungen att sanda för att komma upp i lövhalkan. Nu ville dock inte vagnarna vara med. Det plingade till runt 15 gånger och varje gång fick jag alltså ta ny sats med fartpedalen för att komma framåt. Vagnarna skutt-kröp upp för backen mot Härlanda i kanske 5 km/h timmen. Efter att ha passerat backkrönet kom slutade det plinga och jag vågade upp i 30 km/h. Sedan stannade jag på Härlanda och släppte av och på passagerare.

Nu ville dock vagnarna inte vara med längre. Det enda som hände när jag försökte köra var att vagnen plingade till som förut, men sedan försvann klarsignalen och vagnen utbrast i ytterhögtalarna ”L-I-N-J-E  3  K-Å-L-L-T-O-R-P”. Detta upprepades några gånger innan klarsignalen försvann helt och utan klarsignal får man ingen ström till motorerna. Jag satt fast. På pedalvagnarna börjar höger blinkers lysa med fast sken på den vagn som inte har klarsignal. Är felet på bakre vagnen lyser lamporna på bägge vagnarna. Det gjorde de nu. Men förutom det så vägrade plötsligt dörr 5 (bakersta dörren) på första vagnen att gå igen. Fel på bägge vagnarna alltså?! Med hjälp av en passagerare puttade vi igen dörr 5, som jag sedan låste. Men fortfarande ingen klarsignal. Dags att ringa TLI, de bad mig att fortsätta felsökningen och larmade servicebilen under tiden.

M28 738 och 713 vid Härlanda. Måste säga att jag tycker den här bilden blev ovanligt lyckad. Blev snyggt med motljuset!

När man ser att blinkersen lyser vet man alltså att man har klarsignalsfel. Men klarsignalsfel kan man få av flera anledningar. Det vanligaste är att en dörr inte är riktigt stängd, men det kan också vara en nödöppnare som är dragen eller en säkring som löst ut. Dessa tre fel kategoriseras som ”yttre klarsignalsfel”. Det finns även ”inre klarsignalsfel” och dit hör dragen nödbroms, bruten säkring eller att man glömt tala om för vagn 2 att det är vagn 1 som bestämmer. För att reda ut om man har ett inre eller yttre klarsignalsfel kan man vrida på ett reglage framme på förarplatsen. Slocknar blinkerslamporna då, så vet man att man har ett inre klarsignalsfel och kan koncentrera sig på att leta efter ett sådant. Men nu fortsatte lamporna att lysa och alltså var det ett yttre klarsignalsfel jag hade.

När väl detta stod klart för mig gick jag bak till andra vagnen och drog i alla dörrarna. Ingen klarsignal. Därefter gick jag in och kollade dörrarna från insidan. Ingen dragen nödöppnare. Men ändå ingen klarsignal. Säkringen hade inte löst ut heller. Nähä. När jag ändå var där inne passade jag på att kolla nödbromsarna också, men det var inte dem heller. Det hela var ett mysterium. När jag körde hela felsökningen från andra vagnen hävdade den dessutom att allt fungerade som det skulle. Men så fort jag skickade över kontrollen över tåget till vagn 1 så kom felet tillbaka och enligt vagn 1 på vagn 2.

Jag gick tillbaka till första vagnen och fick av TLI order att testa med en omstart av båda vagnarna. De flesta passagerarna hade gått av redan när jag talade om att jag hade problem precis när jag talat med TLI första gången. Men nu bad jag de sista att gå av också eftersom dörrarna inte går att få upp när vagnarna är avaktiverade. Precis när jag stängt av båda vagnarna kom en trafikledare och hjälpte till. När båda vagnarna var återaktiverade lyckades trafikledaren få klarsignal och sedan köra vagnen 1.5 centimeter innan den stannade igen.  ”L-I-N-J-E  3  K-Å-L-L-T-O-R-P”-sade vagnen, medan trafikledaren muttrade något ohörbart och försökte igen. ”L-I-N-J-E  3  K-Å-L-L-T-O-R-P”-sade vagnen.

Trafikledaren gav upp och bad TLI säga åt kön med vagnar bakom mig att börja vända i slingan vid Härlanda. Som tur var stod mina vagnar inte i vägen, men marginalen var bara 1,5 dm, så de första vagnarna fick vi vinka fram för att de skulle våga köra förbi. Passagerarna valde att gå eller fortsätta med linje 17. Det var förvånansvärt glada miner trots allt. Kanske för att solen just brutit igenom regnmolnen.

Efter ännu en liten stund dök en av spårvägens bilar med texten ”Bärgningsledare” på sidan upp. Det var inte någon av de vanliga servicebilarna, de var upptagna med två andra stopp, som kom utan en av verkmästarcheferna från Rantorget och en servicekille, också från Rantorget. De konstaterade snabbt att bromsen låg på, och strax efteråt att det var skenbromsen som låg på. Vilket var väldigt konstigt eftersom jag inte rört skenbromsen sedan jag lämnade vagnhallen. Dessutom visade det sig att vagnarna hade tömt ut all bromssand från alla fyra sandboxarna och byggt 4 prydliga sandslott under vagnarna. Dessa var vi tvugna att få bort för att undvika att spåra ur. Därefter testade de att bryta säkringen till skenbromsen, men det brydde sig inte bromsarna om, de låg kvar på rälsen i alla fall. (Skenbromsarna består av starka elmagneter som suger sig fast i rälsen).

Servicekillarna lyckades i alla fall få klarsignal och med sanden undanröjd rullade vagnarna framåt. Efter att i makligt tempo ha kört ner vagnarna till reservhållplatsläget vid Torp, där de inte stod i vägen för varken 5:an eller 3:an kollade man lite noggrannare på magnetbromsarna. Det visade sig att de låg an mot rälsen så länge vagnarna stod stilla, men så fort man började köra höjdes de, -i alla fall lite.

Därefter togs beslutet att jag skulle följa med hallchefen tillbaka till Rantorget för att plocka ut en ny vagn, medan den andra servicekillen skulle linka in med vagnarna till Majorna. Det var visserligen närmare till Rantorget men det är i Majorna som pedalvagnarna repareras, så därför ville de ha dem dit. Bilturen in till Rantorget gick undan och strax satt jag i vagn 429 och ropade upp TLI för att fråga vart jag skulle ta vägen med den. När TLI hummat ett tag fick jag order att ta valfri väg till Linnéplatsen och vända där för att sedan köra ner till Järntorget och hoppa in enligt tidtabellen kl. 17.26 mot Kålltorp.

Eftersom det just nu är spårarbete på Vasagatan, hade jag inte så många vägar att välja på, utan körde via Grönsakstorget och Annedal och kom till Linnéplatsen i så god tid att jag hann stå stilla där i hela 5 minuter. Sedan hakade jag på en 6:a och gick i trafik exakt kl. 17.26 på Järntorget. Vagn 429 gick bra, men visade sig sakna alla former av värme på förarplatsen. 17 grader var det därinne, men hellre det än en krånglande Sven Wolter!

Resten av arbetsdagen förflöt enligt tidtabell, förutom när någon drag i nödöppnaren vid Vagnhallen Majorna. Det sinkade mig någon minut. Rasten vart trevlig som vanligt och därefter fick jag pigga vagn 316 på linje 1. Det märkligaste som hände där var väl att jag faktiskt låg precis i tid, hela tiden. Har nog inte hänt mig på den linjen förut.

Nu kom morgondagens GP. Dags att gå och lägga sig med andra ord!

One Response to “PLC-haveri”

  1. Ola S skriver:

    Även idag har vagn 738 och 713 ställt till det på stan. Idag gick de på linje 2, som ju kör via Viktoriagatan just nu på grund av spårarbetet på Vasagatan. Vagnarna havererade mitt i korsningen Viktoriagatan / Allén och innan de fick fart på dem igen hade det bildats en kö med vagnar därifrån ända till Södra Hamngatan strax efter Brunnsparken. På grund av spårarbeten på Vasagatan fanns det inget vettigt ställe att leda om trafiken till, så därför han kön bli så lång. Om det var samma fel idag som igår vet jag inte heller, men det är ju nästan lite skönt att veta att det inte bara är när jag kör dem som PLC-vagnarna krånglar :-)

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.