Feed on
Posts
Comments

Krånglig enkelvagn

Min förra arbetsvecka började jag med att sitta reserv på Göta Källare mellan 16.00 och 02.00. Det var dagen efter ”adventsstormen” som GP kallade den, och jag vart rädd att det fortfarande skulle vara lite stök i trafiken efter den. Men det var det inte. Förra gången jag var reserv hann jag inte vara det mer än 20 min innan jag fick en heldagstjänst istället för en plötsligt insjuknad kollega, så den gången blev det inte särskilt mycket snack med rastande kollegor på Göta Källare.

En av de roliga sakerna med att vara reserv är ju just den att man får chansen att träffa och prata med kollegorna, även dom som inte brukar ha rast samtidigt som mig annars. Så att slänga bort hela reservtjänsten på att köra spårvagn kan kännas lite tråkigt. Den här gången blev det dock bättre.

Redan 15.50, dvs. innan min tjänst officiellt börjat, stod jag och väntade på dagens första vagn på Nordstan. Jag hade kommit till Göta Källare lite tidigare än vanligt för att be om semester under filmfestivalen. Sedan gick jag förbi arbetsledarnas expedition och sade något i stil med  ”jag är här nu men inte förrän om 25 minuter”, med förhoppningen om att jag inte skulle behöva gå ut och anmäla min närvaro kl. 16. Några minuter senare hade jag fått lappen med mitt första uppdrag för dagen. Får komma ihåg att jag skall ta det andra trapphuset från övervåningen nästa gång.

Å andra siden är ju övertid aldrig fel och uppdraget jag fått vart inte särskilt betungande. Jag körde en 6:a från Nordstan till Ullevi Norra där jag lämnade över den till kollegan som egentligen skulle ha tagit över den vid Nordstan, men av oklara skäl blivit försenad och inte hunnit dit i tid. Efter att ha gått av vagnen åkte jag tillbaka till Göta Källare och fick sitta och tjöta 1½ timma innan det blev dags för nästa körning, en 6:a till. Den här gången från Nordstan till Varmfrontsgatan, där den blev en 5:a och tillbaka till Brunnsparken.

Sedan blev jag sittande på Göta Källare ett bra tag, så jag packade upp en morotskaka som jag bakat tidigare under dagen och bjöd kollegorna på den. (Och så åt jag ganska mycket själv också :-). Efter ett antal timmar fick jag en timmas rast och två minuter efter att den var slut fick jag ett nytt uppdrag. Den här gången skulle jag köra en 1:a upp till Östra Sjukhuset och tillbaka till Centralstationen. Sedan behövde jag inte köra mer den dagen. Så det blev den näst intill perfekta reservtjänsten, -några korta körningar varvade med tjöt med kollegorna.

Jag kunde dock fått en körning till någon av de sista timmarna, då hade det varit perfekt. Nu hann jag bli lite stel i sittmusklerna…

 

Några dagar senare började jag, som så många gånger förr, min arbetsdag med att hämta ut en vagn på MX, dvs. Vagnhallen Majorna. Och den här gången blev det verkligen bara EN vagn, vagn 702 för att vara mer precis.

När jag kom in i förarskrubben i vagnhallen där utsättningslistan finns så visade det sig att det inte fanns några vagnar alls till de sista fem omloppen som skulle ut från hallen. Jag skulle ha det första av de fem, men det var bara att sätta sig och vänta. Det dröjde dock inte länge innan en av killarna som jobbar i hallen kom inspringande med en telefon i ena handen och en penna i den andra. Han plitade ner några vagnar på listan och försvann sedan igen.

Till min glädje såg jag att jag skulle få en gammal hederlig M28 med knuffdörrar till mitt omlopp på linje 1. Jag har inte kört enkelvagn sedan jag gick utbildningen och vad jag kan komma ihåg har jag nog inte kört en vanlig M28 sedan dess heller. (PLC-28 har jag däremot kört, med och utan knuffdörrar).

Jag såg fram mot att få en pigg och smidig liten spårvagn som det skulle vara enkelt att hålla tidtabellen med tack vare knuffdörrarna. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Säkerhetskontrollen gick bra, jag hittade ingenting att anmärka på. Vagnen hade till och med vindrutespolare vilken alla M28:or faktisk inte har. Dock saknade den armstöd på förarplatsen. Inte bra. Jag fick tag på en en stressad servicekille som antagligen var i färd med att skramla fram vagnar till de andra omloppen också och fick av honom tipset att leta längst in i ett av vagnhallens små förråd med ”bra-att-ha-saker”. Längst in i ett hörn stod en kartong med armstöd. Efter att ha plockat fram vart enda armstöd kunde jag konstatera att det i lådan fanns 12 vänster-armstöd. Inget höger. Bättre än inget, men inte bra.

Efter att ha lämnat av ett av vänsterarmstöden i vagn 702 gick jag på jakt. Min vagn stod längst fram på spår 15, och längst bak på spår 15, borta i verkstadsdelen av hallen, stod en pedalvagn. Jag knallade ditåt. Två reparatörer höll på att arbeta i vagnen men de bjussade gärna på vagnens enda armstöd, som satt på höger sida av förarstolen. Bingo! Tillbaka i vagn 702 visade det sig dock att även detta var ett vänsterarmstöd, som suttit på fel sida. Jag hade fortfarande några minuter på mig innan jag skulle köra så jag beslutade mig för att göra ett försök i andra delen av hallen.

I passagen mellan hallarna sprang jag på en kollega som undrade om jag visste vart man kunde hitta ett vänsterarmstöd. ”Du kan ta det här”, -sade jag och gav honom mitt andra vänsterarmstöd innan jag stormade vidare förbi min förvånade kollega i jakt efter pedalvagnar att sno armstöd ifrån.

Långt ner på spår 3 stod en pedalvagn. Ingen var i närheten så jag gjorde en snabb kupp, in i vagnen, fick syn på ett armstöd, ett högerarmstöd, ett riktigt högerarmstöd! Dagen var räddad. Trodde jag i alla fall, men det var den kanske inte riktigt, den blev i alla fall i ett slag bättre än vad den hade varit utan högerarmstöd. Efter en liten koll runt omkring mitt offer (okänd M29:a) smet jag i triumf över en lyckad kupp tillbaka till vagn 702.

Väl ute på spåret visade sig vagn 702 vara av den lynniga sorten. För det första gick det inte att köra fortare än 35 km/h om det inte var nedförsbacke. Var det en riktigt lång raksträcka så kunde det också gå att komma upp i högre hastigheter. Klarade man av att sega upp vagnen över 35-gränsen så drog den iväg som en pil efter det, men det tog så lång tid att det oftast var dags att börja bromsa igen precis då. Tyvärr så var bromsen också lynnig. Om man fick upp vagnen i högre hastigheter så var det helt omöjligt att göre en inbromsning utan ett rejält ryck i början. Dessutom blev det alltid ett ryck precis när vagnen stannade eftersom bromsen nöp till runt 2 km/h.

Som tur var blev vagnen snabbt så full med folk att det i alla fall inte gick att ramla någonstans hur mycket vagnen än ryckte. Dessutom lärde jag mig att handskas lite bättre med den efter ett tag, men ryckte gjorde det. Trots detta hann jag med att njuta lite av känslan av att köra enkel pedalvagn. Det var helt klart väldigt smidigt. T.ex. kunde jag ställa mig mitt i kurvan in till hållplatsen på Järntorget och vänta på att 6:an som stod inne på hållplatsen skulle köra vidare utan att blockera vare sig övergångsstället eller för bilarna från Linnégatan. Likaså kunde jag snabbt och smidigt ta mig igenom Brunnsparken trots att det stod en vagn och två bussar inne på hållplatsen på Norra Hamngatan. Hade jag haft två vagnar hade jag fått stå och vänta på Södra Hamngatan för att inte blockera för trafiken från Östra Hamngatan. Men nu fick jag plats ändå.

En annan rolig sak med att köra enkelvagn var passagerarnas reaktion när man kom in på hållplatsen. En del såg att det var väldigt trångt på vagnen och började gå bakåt för att gå ombord på släpet istället. Sedan upptäckte de att det inte fanns något släp vilket verkade göra en del både förvånade och förvirrade. Finns säkert en del som aldrig tänkt tanken på att två hopkopplade vagnar är just två hopkopplade vagnar.

Andra passagerare tyckte det var kul med en liten enkelvagn. ”Jaha, har vagnarna tagit slut för dig”, -undrade en farbror. Jag fick erkänna att det faktiskt var precis så det var. Farbron kanske var gammal spårvägare?
Det var också förklaringen jag gav passagerarna i innerhögtalarna när jag bad om ursäkt för trängseln. Jag förklarade att många vagnar var på verkstan just nu och att det bara hade funnits en vagn till mig i hallen. Bättre en vagn än ingen vagn. De höll med mig. Tror jag. (Även om en tjej muttrade ”jag hatar spårvagnar” medan och trängde sig in till den absolut sista ståplatsen ombord).

Sammanfattningsvis var det kul med enkelvagn, men också väldigt skönt att gå av vagnen på Drottningtorget och avsluta dagen med den fantastiska kombinationen Leif Loket Olsson och Ingvar Oldsberg (dvs. vagn 808 och 755) på linje 5. Vagn 808 har jag skrivit om förut, det är den piggaste M29:an av alla jag kört, och vagn 755 är absolut inte den tröttaste M28:an. Med två rälsbundna göteborgsprofilers namn som Lokets och Oldsbergs vågar vagnarna nog inte gå annat än bra :-)

Förövrigt kan det nog bli ganska vanligt med enkla pedalvagnar i trafiken snart. Från 12:e december utökas trafiken i och med att de nya tidtabellerna börjar gälla och vad jag förstått så kommer i första hand nya linje 13 och 2 att trafikeras med enkelvagn om det blir kris. Vi får väl se hur det går…

M28 702 vid Östra Sjukhuset den 30 november 2011

M29 808 "Leif Loket Olsson" och M28 755 "Ingvar Oldsberg" vid Varmfrontsgatan den 30 nov 2011.

 

2 Responses to “Krånglig enkelvagn”

  1. Jeppegbg skriver:

    Papperskorgen på sista bilden förvirrar mig. Säker på att det är Torp?

  2. Ola S skriver:

    Haha, nej, det är helt klart Länsmannsgården nu när du säger det. Skall ändra bildtexten. Tittade inte allt för noga innan jag lade upp bilden…

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.