Feed on
Posts
Comments

Nära, nära!

För ett tag sedan satt jag och körde ett närapå fem timmar långt pass på linje 10. Jag hade ännu en gång fått ett tåg med två M29:or som, precis som M29:or brukar, trivdes riktigt gott tillsammans. Eftersom detta var mitt första pass för dagen så körde jag hela 10:an mellan Guldheden och Biskopsgården. (Senare på kvällen vänder linje 10 vid Eketrägatan och ännu senare vid Centralstationen). Fjärde och sista gången jag körde upp mot Guldheden hade en viss enformighet infunnit sig i förarhytten. ”Snart får det hända något”, -tänkte jag. Och då gjorde det det. Fast jag hade nöjt mig med en passagerare som frågat om vagnen gick till Ekshärad*, jag hade inte tänkt mig en ilsken volvoägare med instruktörsambitioner. Men det var vad jag fick.

Näst sista hållplatsen uppe i Guldheden heter Doktor Fries Torg. Precis som vid många andra hållplatser korsar en bilväg spåren vid hållplatsen. I båda riktningar stannar man vid hållplatsen innan man korsar bilvägen. Kör man upp mot Doktor Sydows Gata (ändhållplatsen) har man själva torget med butiker till höger om spåret och till vänster har man en rondell.

Ur denna rondell kom precis när jag hade startat från hållplatsen en röd Volvo farande. Ganska snart stod det klart att han inte hade för avsikt att stanna. Så då fick jag göra det istället. Eftersom jag knappt fått upp styrfart var det gjort i en handvändning, med resultatet att jag blev stående halvägs ut i korsningen med första vagnen. Jag tänkte att antingen har han väldigt bråttom och kör förbi vagnen i vänsterfilen, kör rakt in i mig eller så stannar han.

Bilföraren valde att stanna, något han dock gjorde mycket demonstrativt (lite onödigt tvärt och vresigt) på sin sida vägen och spände ögonen i mig. Själv tänkte jag ”vad bra, nu står han stilla då kör jag så att bilarna som hela tiden stått stilla på andra sidan vägen inte får för sig att stick före”. Men nu blev bilföraren galen och började tuta och vifta med armarna där inne i bilen. Eftersom man tämligen ofta råkar ut för bilister som inte förstår att spårvagnar måste få ta plats så var det inget jag störde mig på utan jag körde lugnt därifrån.

När jag släppt av passagerarna på avstigningshållplatsen vid Doktor Sydows Gata ser jag hur den röda volvon kommer farande och parkerar tio meter från vagnen. Föraren, en man i övre medelåldern, går ur och stegar fram till vagnen. ”Det här kan bli intressant” tänker jag och öppnar dörrarna. Mannen avbryter mitt ”hej hej” med ett halv-vrålande:
-”D-u  S-k-a-l-l  L-ä-r-a  D-i-g  B-L-I-N-K-A”.
– Jaha, men nu är det så att spårvagnar inte behöver blinka ut från hållplats, det är bara buss…
-DU! Jag har jobbat på spårvägen i 20 år, D-u  S-k-a-l-l  B-l-i-n-k-a!!!
-Jaha, har du det? Med vadå?
-(inget svar)
-Förövrigt så blinkade jag ju faktiskt, fast på högersidan…
-Det gjorde du I-n-t-e  A-l-l-s ,  för det hade jag sett reflekteras i en av… (ohörbart eftersom mannen var tvungen att dra efter andan).
– Jaja, du vet väl bäst då, -sade jag eftersom jag insåg att i den här mannens värld var det så. Samtidigt kom jag på att jag borde ha sagt ”Om du kollar på vagnen istället för på blinkersreflexer så kanske du hade sett att vagnen faktiskt rörde på sig, vilket ju innebär att du skall lämna vagnen företräde”. Men det fick jag aldrig sagt eftersom mannen vänt och gått tillbaka till sin bil.

Visst hade jag kunnat blinka på vänstersidan istället för på högersidan, men i det här fallet så hade jag två bilar samt ungefär femton personer som just gått av till höger om vagnen. Alltså blinkade jag på höger sida eftersom det var där den största konflikten fanns. Den röda Volvon var, när jag började köra, längre från korsningen än någon av bilarna / personerna på högersidan. Dessutom bör det ju ingå i en bilförares beteende att närmar man sig en obevakad korsning med spårvagnspår där det står en spårvagn mindre än 5 meter från korsningen så saktar man in och gör sig redo att stanna i fall vagnen nu får för sig att köra. Att gasa på för att till varje pris hinna före vagnen är inte så smart. Särskillt inte med tanke på risken att köra på någon passagerare som just gått av vagnen för att korsa gatan.

Nåväl. Hoppas att han fick frid i sin själ när jag hade bekräftat att han nog visste bäst hur man kör spårvagn och uppför sig i trafiken. Själv fick jag bara tjugo minuter senare återigen närkontakt med en bilist på hal is.

Jag hade just lämnat Valand och var på väg mot Kungsportsplatsen. I korsningen med Parkgatan såg jag på långt håll att det var rött, så jag saktade ner för att slippa stanna helt, vilket jag inte heller behövde. En bit innan korsningen blev det grönt och jag höjde hastigheten till sådär 20-25 km/h, inte mer eftersom jag hade möte med två bussar och inte riktigt såg om jag hade några rödgående gångtrafikanter bakom dem. Det hade jag inte, däremot svängde plötsligt en bil ut rakt framför mig i riktning mot Heden. Bilen måste ha legat bakom bussarna i kollektivtrafikfältet, eller till och med kört i bilkörfältet vid sidan av bussarna. I vilket fall så svängde han vänster där det är förbjudet att göra så och såg jag inte bilen förrän den var mitt på spåret kanske 10-15 framför mig.

Jag tryckte omedelbart bromspedalen i botten varpå vagnen började farobromsa (vilket innebär att alla vagnens tre bromssystem slår till med full verkan, att vagnen sandar och att utsignalen ringer konstant). Trots detta gled jag fortfarande mot bilen som jag insåg att jag skulle kollidera med strax bakom baksätet där det förövrigt satt två småbarn. Tillslut var jag så nära att jag tittade ner på bilens tak från förarplatsen och sedan… -hann bilen undan! Det kändes nästan lite snopet! Jag var helt säker på att det skulle smälla. Men bilföraren måste ha tryckt gasen i botten när han tillslut insåg att 40 ton spårvagn var på väg mot honom.

Vagnarna gled förbi korsningen och stannade ungefär 3 meter efter punkten där jag trodde att vi skulle krocka. Genom dörrutorna såg jag att bilen också stannat till mitt i korsningen, som för att hämta andan. När han insåg att han klarat sig fick han en jäkla fart ner mot Heden och försvann. Jag hann aldrig ta bilnumret. Efter att ha tagit tre djupa andetag stängde jag av farobromsen och berättade för passagerarna att vi just missat en ny fin Peugot med några få centimeter. Dessutom bad jag de som eventuellt skadat sig till följd av inbromsningen att komma fram till mig vid Kungsportsplatsen. Men det var det ingen som gjorde. Så jag ropade upp TLI och berättade vad som hänt. Efter att TLI frågat mig om jag var okej, vilket jag tyckte att jag var, så bad de mig skriva en tillbudsrapport vid tillfälle. Sedan körde jag ut till Biskopsgården igen innan jag gick på rast.

*************

Några dagar efter mina ”bilistmöten” på linje 10 körde jag linje 11 med en trevlig M31:a. Ungefär när jag lämnade Bergsjön mot Saltholmen gick TLI ut med ett gruppanrop och talade om att en vagn fått stopp strax efter Kaptensgatan i riktning ut från stan och att linje 3 och 9 därför fick köra 11:ans väg via Bangatan förbi stoppet. Bara några minuter senare kom ett nytt gruppanrop som meddelade att det var stopp även mellan Lantmilsgatan och Nymilsgatan i Högsbo. Därför fick linje 1 och 7 vända vid Axel Dahlströms Torg, linje 8 vid Marklandsgatan och linje 2 vid Linnéplatsen.

Medan jag körde vidare ner mot stan kom flera anrop rörande stoppet i Högsbo. Instängda vagnar skulle höra av sig till TLI med ett ÅTR-tryck på radion. Man upprepade informationen om omläggningen osv. Om stoppet vid Kaptensgatan hördes inte ett dugg. Jag började undra om TLI helt enkelt glömt bort att meddela att det rullade igen. Men det spelade ju ingen roll för mig egentligen, jag skulle ju ändå köra via Bangatan.

När jag hade 15 meter kvar till växeln vid Stigbergstorget ropade TLI upp mig med ett ”Vartärdunågonstans?KOM!” Eftersom man varit med förr så stannade jag lugnt framför växeln och svarade att jag stod framför växeln vid Stigbergstorget riktning Saltholmen. ”Bra, du får tömma vagnen och köra ner till Kaptensgatan och hjälpa till med bärgningen av haveristen”, sade TLI. ”YEESSS”-tänkte jag medan jag gick ut och lade om växeln åt andra hållet med spettet och sedan talade om för passagerarna att jag ”tyvärr” var tvungen att ta vagnen ur trafik eftersom min vagn behövdes för att få bort den havererade vagnen nere vid Kaptensgatan. Jag tillade att det som skulle via Bangatan nog inte behövde vänta så länge på nästa vagn eftersom både linje 3 och 9 gick den vägen på grund av stoppet. Märkligt nog gick alla av utan knorr. Konstigt.

Själv rullade jag ner till den havererade vagnen, en M32:a, (här skulle jag ju kunnat vara lite spydig å AnsaldoBredas vägnar, men det händer ju faktiskt att även M28, M29 och M31 havererar på stan. De är visserligen mellan 47 och 25 år äldre än M32:orna och har rullat lite mer, men ändå!) Att TLI var måna om att just jag skulle bärga vagnen berodde antagligen på att jag var den enda M31:an i närheten. M32 och M31 har visserligen samma koppel, men det krävs oerhört mycket mer arbete att få fram frontkopplet på en M32:a jämfört med en M31:a. Det har den eminenta bloggaren ”Årskort Guld SJ” visat med en liten film på sin blogg om någon är intresserad.

M32 428 hade fått stopp mitt i korsningen efter hållplatsen Kaptensgatan och blockerade därför på ett optimalt sätt biltrafiken. På plats fanns en servicebil med två killar från hallen samt en trafikledarbil med tillhörande trafikledare. Medan killarna från hallen jobbade med att plock fram kopplen och få ihop vagnarnafrågade jag kollegan som kört vad som hänt egentligen. Det visste han inte riktigt men precis när han startat från Kaptensgatan så hade det smällt till någonstans i trakten av främre trucken, vagnen hade stannat och vägrade röra sig ur fläcken.

När ihopkopplingen var klar skulle bromsarna på vagn 428 lossas manuellt, men nu strulade det. Det verkade inte som att alla bromsar ville släppa helt. Efter att hallkillarna gått ett antal varv runt vagnen, både medsols och motsols, togs beslutet att man skulle prova att få fart på vagnarna trots att en av bromsarna kanske låg på. Om bromsen ligger på när man kör kan det bli så varmt att det börjar brinna, och det är ju inte så bra. Eftersom killarna från hallen ville ha koll på vagnarna så fick jag äran att köra servicebilen, ett väldigt trevligt åk med rejäl stötdämping och mullrande motor. Dessutom finns det blåljus och sirener på bilen men jag misstänkte att trafikledaren som körde bakom mig inte hade uppskattat om jag dragit på blåljuset, trampat gasen i botten och försvunnit över Älvsborgsbron. Men det hade varit roligt!

Istället körde jag lugnt och beskedligt de hela 950 metrarna till Vagnhallen Majorna där jag parkerade i väntan på att bärgningsekipaget skulle komma ifatt. Det gjorde de efter några minuter också, utan vare sig lågor eller rökutveckling. Trafikledaren sade till mig att gå upp till LC och be om en ny vagn. Efter en stunds funderande fick jag vagn 370 som visade sig vara av den piggare sorten med snabba dörrar. Trevligt. Efter samtal med TLI fick jag order att köra ”Ej i Trafik” till Stigbergstorget och hoppa in på linje 11 där igen. Jag kom 10 minuter sent till Bergsjön, men sedan vart jag i tid igen och tog mig faktiskt hela vägen ut till Saltholmen på andra försöket!

M31 346 kopplad med M32 428

 

Bromsen vill inte släppa och det undersöks varför...

 

Haveristen M32 428 mitt i korsningen...

 

Den sköna servicebilen parkerad (av mig) utanför Vagnhallen Majorna.

**********

Ytterligare några dagar efter bärgningsäventyret jobbade jag sent en fredagskväll. Första passet slutade med att jag körde in en vagn till Vagnhallen Majorna strax efter midnatt. Det var trevligt att få köra in en vagn där som omväxling, men mindre trevligt att behöva åka 3:an in till stan tillsammans med alla som skall ut och festa. Det var minst sagt fullt i vagnen och riktigt högljutt. Ungefär halvvägs in till stan får jag höra följande konversation mellan ett gäng på kanske sju vänner, alla tämligen berusade:

-Var faen är Johan?
-Johan har försvunnit!
-JOOOHAAANNNNN!!!???
-Men vart FAAAN är han?
-Jag har inte sett honom…
-Vart skall vi?
-FAAN! Han kan ju inte vara borta!
-Ingen vet vart vi skall…
-JOOHAAANNN? Vart faen är han?
-Vad gör vi här då?
-Kom vi går av. ALLA AV!!! NU!!!
-Johan?
-Kom igen nu allihopa, vi skall av.
-WOHOUHOOUU!

Satt och var avundsjuk på kollegan som satt där fram med sin FM-radio och slapp lyssna på galningarna i vagnen. Vid Valand fick jag tillfälla att gå fram och hälsa på en stund i alla fall. En polisbil hade nämligen parkerat i spåret på hållplatsen och precis när vagnen rullade in bakom den, hoppade båda poliserna ur och sprang med hög fart upp mot Vasaplatsen. Så där stod vi.
Efter sju minuter kom poliserna tillbaka med en kille som de tydligen gripit, dessutom ledsagade av två ridande poliser. Synd att man missade den jakten. Hade nog varit livat :-)

***********

*Lustigt nog har minst två kollegor i veckan råkat ut för två äldre damer som frågat om vagnen möjligtvis gick till Ekshärad. När kollegorna förvånat frågat; ”Ehh… Ekshärad?”, -förtydligade damerna; ”Ja, Ekshärad, i Värmland”. Båda kollegorna förklarade då att vagnen tyvärr höll sig inom kommungränsen varpå damerna tågade av igen med orden ”Denna är inget för oss, vi provar med nästa”, eller något i den stilen. Undrar om det var en dolda kameran inspelning eller om damerna verkligen på fullaste allvar trodde att de skulle kunna åka spårvagn till Ekshärad!? Vad jag vet finns inte ens järnväg i Ekshärad…

 

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.