Feed on
Posts
Comments
«

Lisebergslinjen

Det första jag gjorde på semestern i juni var att gå Spårvägssällskapet Ringliniens konduktörsutbildning. Efter 2½ dag i Vagnhallen Gårda var jag och två till redo för teoriprov och ”uppkörning”. På dessa 2½ dagar hann vi lära oss om taxan och hur man skall klippa hål i biljetterna, hur man kopplar ihop motorvagnar och släpvagnar utan att krossa knäskålarna, hur man nödbromsar en spårvagn från 1902 om föraren trillar av i farten, hur man vänder riktning på en bygel, vad man skall säga till TLI om föraren faktiskt har ramlat av vagnen och man nödbromsat mitt på Avenyn, hur man hittar runt i hallen samt en massa annat viktigt och roligt.

Provet bestod både av en teoretisk del där man satt och svarade på frågor, samt en praktisk del där man fick gå runt i hallen med examinatorn och visa att man faktiskt kan handskas med de gamla vagnarna. Det var med andra ord som att gå spårvagnsförarutbildningen igen fast i betydligt mindre skala.

Att vara konduktör på de gamla museivagnarna innebär att man har säkerhetstjänst, precis som man har när man kör spårvagn. Dvs. man måste vara minst 18 år, få godkänt i en hälsoundersökning och vara i ett sådant skick när man tjänstgör att man klarar av att nödbromsa vagnen om föraren inte kan. De gamla vagnarna som saknar dödmansgrepp får nämligen inte köras av en ensam förare utan han måste ha med sig en person till med kunskap om hur man skall handskas med vagnen eftersom den inte bromsar själv om föraren sätts ur spel. Att vara konduktör handlar alltså inte bara om att ta hand om passagerarna och sälja biljetter, man skall ha koll på föraren också.

När jag väl blev godkänd fick jag prova ut en uniform. Ringlinien har ett stort klädförråd med originaluniformer som är minst 40 år gamla. Kändes stort att få en uppsättning uniform från den gamla goda tiden när saker gjordes för att hålla. Kläderna såg och kändes helt nya trots åldern. Tror inte min moderna uniform kommer hålla så länge…
Efter uniformsutprovningen fick jag kvittera ut en kassaväska med innehåll. En precis likadan väska som jag fick när jag började köra buss på spårvägen för 4 år sedan (herrejösses vad tiden går!). Fast väskan jag fick av Ringlinien såg faktiskt nyare ut än den jag fick på Kruthusgatan (när jag körde buss), och antagligen är den nyare också. Ser helt oanvänd ut, så antagligen kommer den från sista leveransen innan Västtrafik slopade kontanthaneteringen.

En bild på mig och min uniform samt toppen på kassaväskan, min första tjänstgöringsdag som konduktör. Om ni undrar varför jag är så röd i ansiktet kan jag tala om att det beror på att det är jäkligt varmt med kavaj och mössa på en spårvagn en var sommardag, men det blir snyggare på bild! (Ovanligt med bilder på mig själv här på bloggen. Tror detta är tredje bilden totalt :-)

 

Eftersom Spårvägssällskapet Ringlinien är en förening så jobbar alla som bemannar vagnarna ideellt, och det är inte lite man jobbar. Arbetar man ett dagspass så är man igång mellan 9.45 och 19.00 ungefär. Man kan förstås välja att bara jobba en halv dag om man vill också. Som standard har Ringlinien igång tre tåg per dag under hela juli och första veckan i augusti när Lisebergslinjen trafikeras. Till detta går det då åt minst tre förare och tre konduktörer varje dag. Skall man ha släpvagn krävs det en konduktör till. Till detta kommer en del abonnemangskörningar också. Med andra ord går det åt mycket folk men på något vis brukar det alltid gå att bemanna det som behöver bemannas även om jag inte alls är avundsjuk på den sk. kommendanten som skall se till att det finns personal till alla vagnar.

Nedan kommer ett gäng bilder på de vagnar jag tjänstgjort på hittills i sommar:

Första vagnen jag tjänstgjorde på var M5 129 från 1920. Den revideras senast 1945 och är med andra ord den museivagn som är mest i orginalskick bland Ringliniens vagnar. Den ser ut som den alltid har gjort och har aldrig behövt återställas till originalutförande. Mycket trevlig vagn!

Insidan på M5 129 som förövrigt gick i ordinarie trafik till 1960.

M5 133 och S8 240 på Drottningtorget. Släpvagn 240 var det första släpet jag tjänstgjorde på och är också den enda bland Ringliniens vagnar som inte är ”äkta”, dvs, den var aldrig släpvagn på den gamla goda tiden utan en M5 motorvagn precis som t.ex vagn 133. Men eftersom alla släp av modell S8 skrotades beslöt man att plocka ur motorer och kontroller ur vagnen och bygga om den till ett S8 släp. Fin blev den ju!

M5 92 och S26 371 på St: Sigfrids Plan. Vagn 371 är byggd 1952 av spårvägens egen verkstad. På grund av sitt bulliga utseende fick den här modellen smeknamnet ”limpa” eller ”limpesläp”.

Insidan av släpvagn 371 är ljust och luftigt tack vare de vita perstorpsplattorna på väggarna och de stora fönstren. Stolarna är dessutom riktigt mjuka och sköna att sitta i. En kanonvagn att åka med med andra ord!

Till och med konduktören sitter kungligt på släpvagn 371. Fällstolen är lika mjuk och skön som passagerarnas stolar och dörrarna styrs av tryckluft med hjälp av de två svarta spakarna. (På de äldre vagnarna med träsoffor har konduktören ingen fast plats att sitta på, utan man får gå runt i vagnen och sälja biljetter samtidigt som man skall vara beredd vid bakre dörren varje hållplatsstopp.

MB01 (eller M7) är drottningen bland museivagnarna. Vagnen är byggd 1928 och gick endast på linje 9, dvs. Långedragslinjen, och har därför linjenumret målat direkt på karossen. Vagnen har två boggier vilket gör att den har betydligt bättre gång i kurvor än de andra vagnarna från den tiden som hade fasta truckar (precis som M32 vilken ju heller inte går särskilt mjukt i kurvor). 208:an är med andra ord en mycket trevlig vagn att tjänstgöra på, även om den är väldigt stor och därmed rymmer väldigt mycket folk att älja biljetter till. Men bra med motion får man!

M23 61 och S26 371 på St: Sigfrids Plan. M23 är en tämligen modern vagnstyp som gick i trafik till början av 1970-talet. Just den här vagnen levererades först till spårvägen i Gävle men hamnade ganska snart i Göteborg med sina två syskon där de byggdes om till göteborgska M23:or.

Konduktörsplatsen i vagn 61 är lite rymligare än i släpvagn 371. Dock är stolen inte av den fastmonterade sorten så beroende på vilken förare som kör åker man lite hit och dit på den där stolen. Som tur är kommer man inte så långt när grinden är stängd :-)

Förarplatsen i vagn 61 verkar ganska trevlig den också. Man sitter i mitten med alla knappar och reglage inom räckhåll. Och så finns det ju ratt vilket jag gillar som gammal busschaufför.

Så här skall en säkring på en museivagn helst inte se ut. Troligtvis löste den ut (och det ordentligt) på grund av ett häftigt skyfall i kombination med ett inte helt tätt yttertak. Men som den kloka gamla dam vagn 61 ändå är väntade hon med de pyrotekniska effekterna tills vi kommit in i hallen :-)

 

Och slutligen en vagn som jag tyvärr inte tjänstgjort på ännu och som är väldigt ovanlig på Lisebergslinjen, -M25 606!
Vagnen anses vara lite för modern för Lisebergslinjen (vilket ju inte är så konstigt eftersom snarlika M28 och M29 fortfarande rullar i ordinarie trafik) så den körs bara i nödfall där. Nu fanns det visserligen hur många äldre vagnar som helst i kördugligt skick denna dag, så det var inte därför 606:an fick rulla på ”12:an” som är Lisebergslinjens officiella nummer. Anledningen var istället brist på konduktörer och som jag skrev överst i inlägget får ju inte de gamla vagnarna rulla med enbart förare eftersom de saknar dödmannsgrepp.

M25:orna var dock de första vagnarna i stan med dödmannsgrepp så det går utmärkt att köra dem enmansbetjänade.

M25 606 på St: Sigfrids Plan. Vagn 606 levererades 1961 men har återställets till det utseende den hadde precis efter högertrafikomläggningen 1967…

…dvs. dörrarna sitter numera på höger sida…

…medan föraren sitter på vänster sida och själv sköter biljettförsäljningen. Eller?

Det medföljde faktiskt en biljettör denna gång som avlastning för föraren. (En biljettör säljer biljetter men innehar inte säkerhetstjänst). Ursprungligen fanns konduktörsplats även på M25:orna, men den togs bort allt eftersom. Just nu finns ingen pedalvagn med konduktörsplats, men om bara M33 blir levererad någon gång tänker nog Ringlinien se till att någon av dagens slitvargar får sig en rejäl översyn och ”återställning”.

Här kan du läsa mer om Spårvägssällskapet Ringlinien och deras vagnar:
http://www.ringlinien.org

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.