Feed on
Posts
Comments

En sen jul och M25-frossa

Eh… Hej och hallå!? Minns ni mig? Ola heter jag, brukar blogga här lite då och då. Ett tag sedan sist nu som vanligt. Men nu jäklar skall här skrivas!

I helgen öppnade Liseberg för sommarsäsongen och det första man tänker på just då är kanske inte julafton men jag tänkte ändå jag skulle börja där eftersom det inte var så långt kvar dit när jag skrev senast.
På julafton hade jag en lång tjänst. Den började 13.08 och slutade 00.13. På dessa dryga 11 timmar hann jag med att köra fyra olika vagnar på fyra olika linjer, linje 9, 2, 10 och 3
Precis som förra gången jag jobbade på julafton var det väldigt lugnt på stan och ganska lite resenärer, särskilt på ”Kalle Anka-tid”, det var först efter rasten vid 19-tiden som det var något mer folk ute på stan. Och då passar allt på att hända på en gång.

Jag sitter alltså och kör linje 10 mot Guldheden och har klarat av första varvet när en man kommer ombord i Brunnsparken och frågar när jag skall köra från Guldheden ner mot stan igen. Jag kollar i körkortet och säger att jag skall köra därifrån 20.32. Nej, säger mannen, -det skall du inte, på Västtrafiks hemsida står det att du skall köra därifrån 20.40. Jag förklarade att det skulle jag tyvärr inte alls, oavsett vad som stog på Västtrafiks hemsida. Jag förklarade också att det tyvärr är ganska vanligt att det står fel på Västtrafiks hemsida, särskilt vid storhelger och andra tillfällen när man gör om tidtabellerna. Mannen hävdade då att han som kund var tvungen att lita på den information som gavs honom och det hade han ju visserligen rätt i. Men tyvärr är det inte mycket jag som förare kan göra för att rätta till ett eventuellt feltryck i tidtabellen. Oavsett vad hemsidan hade sagt och inte så fick jag veta att han var tvungen att springa upp till sin exfru och hämta sin son som skulle iväg på någon form av musikuppträdande och om de inte hann med min vagn så skulle de missa en buss och då skulle de inte hinna fram förrän det var försent.

Eftersom det var jul lovade jag mannen att jag skulle vänta några minuter efter avgångstid men absolut inte mer än så. Det kunde ju faktiskt finnas passagerare längs vägen som var beroende av att vagnen gick i tid för att hinna med anslutande linjer precis som mannen var beroende av att jag inte skulle gå i tid för att han skulle hinna med mig. Mannen köpte detta resonemang och stod och pratade i telefon hela vägen upp till Guldheden för att istället försöka få sonen levererad till hållplatsen i tid.

När vi kom upp till ändhållplatsen körde jag direkt fram till påstigningen där vi konstaterade att ingen son fanns än så länge. Eftersom jag kommit dit några minuter sent (mest för att mannen pratat så mycket med mig) var det bara tre minuter kvar till avgångstid. Så medan jag gjorde den sedvanliga genomgången av vagnen ställde sig mannen i främsta dörren som för att hindra mig från att köra därifrån.
Halvvägs bak i vagnen hittade jag en sovande a-lagare. Han låg och sov dubbelvikt med ansiktet ner i sin ryggsäck som han dessutom hade spytt lite på, dvs. han låg och sov med ansiktet ner i sin egen spya och gurglade ganska mycket som om han hade lite svårt att andas. Jag försökte väcka honom och få honom att räta på sig, men hur jag än ruskade i honom så fick jag honom inte att piggna till så mycket att han klarade av att sitta upprätt. Han sjönk hela tiden tillbaks ner med ansiktet i den kladdiga ryggsäcken. Så jag bestämde mig för att be TLI om hjälp med att få av honom snarast.

Nu hade avgångstiden passerat med flera minuter och mannen stod fortfarande och blockerade dörrarna längst fram så att jag inte kunde köra därifrån. Precis när jag skulle säga till mannen på skarpen att han faktiskt fick ta och släppa dörrarna nu och låta mig köra så kommer det ett litet pensionärspar gående och sträcker fram en fint inslagen julklapp mot mig med orden ”Vi tyckte du såg ut att behöva den här. Varsågod och god jul!”. På mindre än en mikrovästtrafiksekund lyckades jag ställa om mig från ”säga-till-på-skarpen-läge” till ”nämen-oh-till mig-tack-så-mycket-läge”. Tack vare att jag blev tvungen att vara snäll och trevlig mot de gulliga pensionärerna en stund hann mannens son komma springande och vi kunde komma iväg ner mot centrum. Jag med fint inslagen julklapp (alladinask) och mannen med son samt instrumentfodral.

TLI hade pratat med polisen som sagt att de skulle möta upp mig på Hjalmar Brantingsplatsen och ta hand om den gurglande a-lagaren där. I Brunnsparken gick mannen med son av och önskade God Jul de också. Hoppas de hann till sitt uppträdande. Halvvägs upp för Göta Älvbron slocknade plötsligt hela vagnen. Allt blev mörkt och tyst. Det enda som lyste var radion och de fem röda blinkande felindikeringslamporna. ”Fel 11, fartkontaktor M1 M2, anropa TLI, kvittera” stod det i felindikeringsdisplayen. Jag tryckte på kvitteringsknappen. Ingenting hände. Jag tryckte på till-knappen. Ingenting hände. Jag tryckte på båda knapparna flera gånger till. Ingenting fortsatte att hända.
Fel 11 (och 12) brukar betyda att huvudsäkringen till två av vagnens fyra motorer har löst ut av någon anledning. Ibland räcker det att bara trycka ”till” för att komma igång igen, och fungerar inte det brukar det i alla fall gå bra att köra vidare med de två kvarvarande motorerna tills man kan få hjälp av servicebilen. Men nu fungerade det alltså inte.

Innerhögtalarna fungerade i alla fall. Jag talade om för passagerarna att jag just nu hade lite problem med en av vagnens huvudsäkringar och att jag skulle återkomma med info strax. Sedan kontaktade jag TLI med ett SIT-anrop (stop i trafiken) och talade om vart jag var och vad som hänt. TLI skickade servicebilen på stunds och tipsade om att jag skulle fortsätta att försöka trycka på felkvitteringsknappen eftersom det inte gick att trycka ”till” förrän felkvitteringen var gjord. Det är tydligen ett vanligt fel på M31:orna att felkvitteringen är ”lite seg” (styrdatorn är ju från 1980-talet trots allt). Så medan vi väntade på servicebilen satt jag och tryckte på kvitteringsknappen. Hann väl med en 150-200 tryck sådär innan jag gav upp och gick bak för att prata med passagerarna istället. Precis när jag kommit fram till den fortfarande sovande a-lagaren hör jag plötsligt hur något klickar till borta på förarplatsen samtidigt som några av vagnens lysrör blinkar till och tänds. Tillbaka på förarplatsen kunde jag konstatera att felet nu var kvitterat av sig själv och efter ett tryck på ”till”-knappen kunde vi börja rulla igen precis samtidigt som servicebilen kom fram. Eftersom två av vagnens motorer fortfarande var urkopplade sade killarna i bilen att de skulle vänta på mig vid Wieselgrensplatsens vändslinga och hjälpa mig där.

Totalt hade jag stått stilla kanske 10 minuter så det hade hunnit bli en liten kö med bussar och en vagn på linje 5 bakom mig. Det senare var ju bra eftersom mina passagerare då slapp vänta särskilt länge på nästa vagn vid Wieselgrensplatsen där jag körde in i vändslingan. Dvs. alla passagerare utom den sovande a-lagaren. Det hade givetvis inte stått någon polis vid Hjalmar Brantingsplatsen när jag väl kom dit. Killarna från servicebilen gjorde också ett försök att väcka honom men han sov vidare.
Efter att ha avaktiverat vagnen och fällt ner strömavtagaren gick det ganska snabbt för servicekillarna att, som det såg ut för mig, byta en liten plastbit (!?) och sedan var vagnen som ny igen.

Helt enligt tidtabell kunde jag och min sovande passagerare sedan efter fullföljd vändning fortsätta upp till Guldheden igen. Efter nya kontakter mellan mig och TLI och TLI och polisen fick den sovande mannen slutligen hjälp av vid Lilla Bommen. ”Han är inte den enda vi har fått ta hand om idag” suckade poliserna innan de också önskade god jul och jag körde vidare genom julaftons kvällen. Lustigt att allt skall hända på samma varv trots att man har en arbetsdag på över 11 timmar…

222

Mörkret har lagt sig på Göta Älvbron.

227

Vagn 379 står nedsläckt och avaktiverad i slingan på Wieselgrensplatsen medan killarna från servicebilen fixar strömförsörjningen till motorerna.

235

En något piggare vagn 379 uppe i Guldheden där julfriden rådde (det varvet :-)

245

Även den här julen hade jag förstås med mig julpynt till mina vagnar. Lite stämning skall man ju ha trots att man är på jobbet!

**********

Nu lämnar vi julen och ger oss ut på M25-picknick istället! I februari fick jag nämligen äntligen utbildning på och behörighet att köra Ringliniens M25:or. M25:orna är den första generationens pedalvagnar som följdes av M28 och M29 som ju fortfarande går i den vanliga trafiken. Dessa tre spårvagnsmodeller är väldigt lika både invändigt, utvändigt och körmässigt men det är ändå en del som skiljer dem åt. Dock inte mer än att det räckte med en tretimmars ”repetitionsutbildning” på M25 för min del som redan har utbildning på M28 och M29. Utbildningen gick till som så att jag och en instruktör från Ringlinien sågs i Gårdahallen en kväll och gick igenom föreningens tre körbara M25:or och dess egenheter, egenskaper och personligheter. För att på bästa sätt göra detta tog vi två svängar på stan med dem.

Först körde vi ut med vagn 606 som är den snyggaste av föreningens M25:or om man frågar mig. Den har den gamla mörkblå lacken utvändigt medan den är brunmålad invändigt med gröna galonsäten och svart räfflat gummigolv. Den ser helt enkelt ut som M25:orna gjorde strax efter högeromläggningen när de fått dörrarna flyttade till höger sida. Vagn 606 var kanonfin att köra. Helt klart en av de bästa pedalvagnar jag dittills kört. Nu försår man hur det skall kännas att köra pedalvagn. Pigg som sjutton men mjuk i bromsen och helt ryckfri. Och det viktigaste av allt, -en jättevacker klangfull utsignal!

901

Vagn 606 under utbackning från Gårdahallen för min första provtur.

Enda anledningen till att jag lyckades slita mig från vagn 606 efter mindre än en timma var att jag nu skulle få pröva på de dopade vagnarna 621 och 582. Båda dessa hörde till de vagnar som byggdes om för att gå på Angeredsbanan när den öppnade 1969. Ganska länge saknade Angeredsbanan vändslingor vilket gjorde att man behövde förarplatser i båda ändarna av spårvagnståget. Av den anledningen sparades ett antal M25:or i vänstertrafikutförande så att man kunde koppla dem akter mot akter med tågets övriga vagnar. Vagn 582 är en sådan bevarad vänstervagn medan 621 är en högervagn. Att jag kallar dem ”dopade” beror på en av sakerna som byggdes om på dem var motorstyrningen så att de skulle kunna gå snabbare än de vanliga ”stadsvagnarna”.

Att köra vagn 621 och 582 är lite som att köra en bil med turbo. Ligger man och accelererar beter dom sig som andra pedalvagnar upp till 30 km/h, sedan kommer en serie klickande och vinande ljud från ett skåp längst fram till höger i vagnen och de sticker iväg som sjutton. Helt omöjligt att inte sitta med ett stort flin i ansiktet när man kör dem :-)
I övrigt är vagnarna målade men den ”förra” designen utvändigt, dvs. duvblå överst, en mörkblå rand och sedan en något ljusare mörkblå längst ner. Invändigt är de röda med blå galonsäten och svart räflat gummigolv. Jag som är född 1985 kommer ihåg de här vagnarnas inredning från när jag var liten. (Och således är jag nu så gammal att jag kan bli nostalgisk av ett museiföremål. Jag försöker intala mig att det är bra).

Redan en vecka efter min utbildning var jag ute på mitt första M25-abonnemang. Det var Göteborgs Energi som hyrt just vagn 621 och 582 för att under tre dagar köra dem i trafik mellan Centralstationen och Korsvägen (St: Sigfrieds Plan) under friidrotts EM som just då pågick i Scandinavium. Vi hade ingen tidtabell att följa utan det var bara att köra så många varv man hann med under sitt femtimmarspass. Från början tror jag det var meningen att vi bara skulle köra funktionärer och tävlingsdeltagare utan att stanna på vägen mellan Centralen och Korsvägen. Men istället blev det en gratisvariant av lisebergslinjen som alla fick åka med.

Det var lite halvsvårt att locka på passagerarna bara. Vagnen saknade destinationsskyltning men som tur var hade jag en konduktör med mig som satt på släpet och outtröttligt på varje hållplats ropade ut att detta var en gratisvagn till friidrots EM vid Korsvägen. Det var ganska roligt att sitta och iaktta folks beteende. Jag rullar in på en hållplats med gott om folk på. Alla tittar förvånat upp mot den konstiga spårvagnen. Jag öppnar dörrarna. Ingen vågar gå ombord. Konduktören gör sitt utrop. Folk vrider lite oroligt på sig men ingen går ombord ändå. Precis när jag skall stänga dörrarna kommer någon lite förskrämt fram och frågar om det verkligen är gratis. Jadå svarar jag varpå personen går in och sätter sig. DÅ blir det fart på resten av hopen på hållplatsen. ”Oj! Hon gick in. Och hon blev inte avkastad. Då måste vi också.” -verkar de tänka. Vissa turer hade vi ganska gott om folk vissa andra ganska tomt.

Det var faktiskt en liten utmaning att köra vagn 621 och 582 mjukt och fint inne i stan. Precis som 606 är de underbara vagnar som går fint tillsammans utan ryck och som sagt pigga som sjutton. Och det var just det som gjorde det trixigt att köra. Råkade man accelerera förbi 30 så ville ju vagnarna iväg och släppte man upp fartpedalen när extraaccelerationen just börjat hoppade vagnarna till ganska bra, bäst att försöka undvika med andra ord. Efter några varv fick jag till det hyfsat bra utan ofrivilliga accelerationshopp. Bra att köra samma sträcka så många varv för att riktigt öva in det.

En annan M25-körning jag gjort var tillsammans med ett 20-tal kollegor. Jag hade suttit och saligt berättat om M25:or i personalmatsalen när kollega Kalle plötsligt slängde fram idén om att åka på spårvagnsutflykt. Så ett facebook-evenemang skapades och det bestämdes att vi skulle fara till det fjärran Långedrag med vagn 606 för att vid vackert väder picknicka och spela kubb i vändslingan eller i värsta fall fika på vagnen samt eventuellt försöka parkera utanför lämplig pizzeria på hemvägen. Eftersom vi prickade in det första regnet på flera månader blev det fika i vagnen och därefter pizza på pizzerian vid Gårdahallen.
Nedan ett flertal bilder från denna kollegiala utflykt som min kollega Linus tagit med sin nya iPhone 5, dagen till ära utrustad med extra objektiv!

image image_1 image_2 image_3 image_4 image_5 image_6 image_7

Det var allt för den här gången men var lugna, jag lovar att skriva ett nytt inlägg vilket år som helst :-)

One Response to “En sen jul och M25-frossa”

  1. alex87 skriver:

    Vi har det bra du o jag Ola som får köra M25..som inte många har förmånen att få göra :) Trevlig läsning för övrigt och kul du är tillbaka!

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.