Feed on
Posts
Comments

Årets första arbetsdag

Årets första arbetsdag inföll i mitt fall den 2 januari. Den inföll  betydligt tidigare än jag hade hoppats på, redan kl 06.17 på morgonen. Som så många andra hade jag nämligen firat nyårsafton och inte gått och lagt mig förrän ett antal timmar efter tolvslaget, så när morgondagens tjänster blev synliga för oss dagkommenderade klockan 14.00 den 1 januari hade jag hoppats på en något senare tjänst. Helst sådär sex-sju timmar senare. Å andra sidan kunde det ha varit mycket värre. 06.17 är trots allt med GS-mått mätt en ganska sen tid att börja om man jobbar tidigt. Jag fick ju inte en tjänst som började 04.10. Jag vet inte hur andra som jobbar oregelbundet gör för att ställa om sin inre klocka, men själv har jag ett litet system som går ut på att så tidigt som möjligt under dagen börja ställa in sig på att vara trött. Inte så att jag försöker imitera en zombie och gå runt med halvslutna ögon utan bara ställa in mig på att klockan 21 skall jag vara trött. Då är dagen slut. Då skall jag sova. Några timmar innan det är dags att sova varvar jag ner med en film eller bok, är det ljust ute drar jag ner mina mörkläggningsrullgardiner Oftast fungerar det bra. Om jag vanligtvis blir trött runt midnatt kan jag ställa in mig på att bli trött några timmar tidigare. En ovärderlig förmåga om man skall överleva i det här yrket!

Alltså hoppade jag hyfsat pigg upp ur sängen kl 05.00 den 2 januari och lyckades på något vis komma 20 minuter förtidigt till Vagnhallen Majorna, högst oklart hur det gick till. Av den annalkande klass-2 stormen ”Svea” som SMHI varnat för märktes inte mycket, det blåste lite men kändes inte mer än vanligt. Dock föll ett standard-göteborgsregn. Eller föll och föll. Ett göteborgsregn snarare uppehåller sig i luften. Man får för sig att det egentligen inte regnar alls men efter 8½ sekund utomhus är det så mycket vatten på glasögonen att du får känna dig fram alternativt förlita dig på den synförmåga du har utan glasögon. (För er stackare som inte har glasögon är det ju något svårare att identifiera göteborgsregn av den här typen. Antar att ni märker det något senare än oss andra när era kläder plötsligt börjar kännas väldigt tunga och blöta?!).

Spårvägens vinterjacka är som tur är mycket motståndskraftig mot göteborgsregn så när jag kom fram till Vagnhallen var jag fortfarande torr och varm. Efter att ha läst anslagstavlan med trafikordrar och annan info knallade jag ut till min vagn, M31 335, som stod på spår 15 framför hallen. Konstaterade genast att vagnen var oväntat varm inuti, -till och med i C-delen (låggolvdelen i mitten) som annars brukar vara ett köldhål var det varmt och gott. Gott tecken. Efter genomgången säkerhetskontroll hade jag inte hittat något att anmärka på alls, så jag fick tid att i andakt sitta och njuta av vagnhallskaffet (gratis så här i mellandagarna) i förarstolen.

Efter en halv kopp kaffe var det dags att rulla ut på linje 2. Kör man ut från Vagnhallen Majorna innebär det att man lägger växelväljaren åt höger och kör till Axel Dahlströms Torg via Mariaplan och Marklandsgatan. Hela tre passagerare åkte med mig på den korta turen. Oväntat många så här på en klämdag. Under hela arbetsdagen var det minst sagt lugnt på stan. Väldigt få resenärer och väldigt lätt att hålla tidtabellen. Skönt som omväxling.

Vagn 335 var en bra vagn, över medel. Förutom att värmen fungerade bra även hos passagerarna var FM-radion i toppskick. Båda högtalarna fungerade och mottagningen var knasterfri. Dörrarna var inte av den långsamma sorten utan helt ok. De sinkade mig inte. (Det lär finnas fem olika dörrstyrningsprogram i M31-orna, några vagnar lär till och med ha olika program i olika delar av vagnen. Vet inte varför men det är en ständig källa till irritation när dörrarna inte beter sig på samma sätt, framförallt när de stängs senare än vanligt). Det bästa med vagnen var dock utsignalklockan som var ovanligt hög med klar vacker klang. Att köra en spårvagn med vacker klang i klockan kan verkligen göra att en annars förpestad dag vänds till sin  motsats. Kanske borde blivit musiker istället för spårvagnsförare. Eller både och. Tyvärr är jag född lite försent. 1905 startades ”Göteborg Spårvägspersonals Musikkår” som en av många fritidsföreningar som funnits på Göteborgs Spårvägar. Musikkåren finns dock kvar än idag men har ytterst lite med Spårvägen att göra, kanske får de något litet kulturbidrag av GS?! Idag heter musikkåren GWO -Göteborg Wind Orchestra och fyller alltså 100 år i år. Här är ett litet filmklipp:

Tillsvidare nöjer jag mig nog med att då och då spela en liten serenad på utsignalklockan när jag får en välstämd sådan. Vagn 335 var dock inte enbart en positiv upplevelse. Den hade den nya tjeckiska styrdatorn vilket ca hälften av M31:orna har just nu. I grunden gillar jag den nya styrdatorn eftersom vagnarna blir betydligt piggare med den än den gamla datorn. Dock finns det två stora nackdelar som det verkar vara svårt att helt komma tillrätta med även om det blivit bättre. Det blir ofrånkomligt ett ryck när vagnen startar från stillastående. Och det blir ofta även ett hårt stopp när man skall stanna eftersom bromsen går in för hårt. Att köra en vagn som rycker och nyper på broms är oerhört frustrerande och inget man vill göra. Eftersom vagnarna med nya styrdatorn är piggare måste man tänka lite annorlunda när man kör dem jämfört med de äldre M31:orna, man kan tex inte ge fullt pådrag varken från noll eller när man redan är i rullning eftersom vagnen då flyger iväg. Med gamla styrdatorn kunde man i princip, i alla fall i trötta exemplar, gå från noll till maxpådrag direkt varpå vagnen gjorde en mjuk och fin start och så småningom masade sig upp i 60 km/h.
Men oavsett hur mjukt och försiktigt man försöker med de nya styrdatorerna så blir det ett startryck. Oundvikligt. Stanna utan ryck går ibland, ibland inte. Vagn 335 visade sig ha en ovanligt ”effektiv” broms. Dvs, jag kunde inte ligga med jämn broms in på hållplats utan fick bromsa, gå i neutral, och sedan bromsa igen för att få till ett hyfsat mjukt stopp. Bäst resultat blev det i lätt nedförsbacke. Då gick det att ”glida” på bromsen och stanna perfekt.

SVT:s Västnytt uppmärksammade igår att fallolyckorna i spårvagnarna ökat i antal under 2014. Jämfört med 2012 har de närapå fördubblats. Det är också de senaste två åren som allt fler M31:or blivit ombyggda. GS säger att de skall gå igenom statistiken för att försöka ta reda på vem som faller, när de faller och vart de som faller faller. Det låter klokt. Om jag får gissa så kommer det visa sig att de tjeckiska M31:orna är överrepresenterade i denna fallstudie. Sedan kan orsakerna givetvis vara många till att passagerare faller. Fler passagerare i vagnarna gör att fler får stå. Ouppmärksamma gångtrafikanter med mobilen i högsta hugg kliver rakt ut framför vagnarna som får göra tvära inbromsningar. Förarna är mer stressade eftersom vi får köra mer folk i en allt tuffare trafikmiljö samtidigt som våra reglertider inte anpassats vilket gör att chansen till rast och vila minskat. Jag kan nog sitta och rabbla möjliga anledningar till ökat antal olyckor ett bra tag, men oavsett vilken eller vilka de bakomliggande orsakerna är så är jag säker på att en ryckig vagn orsakar fler fall än en vagn med mjuka gångegenskaper.

Mitt pass på linje 2 var i alla fall olycksfritt, förutom att jag hade närkontakt med ett staket på Vasaplatsen. Man är som förare ganska van vid att staketen på hållplatserna är vinklade åt alla möjliga håll, det brukar gå att komma förbi ändå. Nu sade det dock ”klonk” vid passage. Efter en liten titt på utsidan vagnen kunde jag konstatera att det i alla fall verkade ha gått bra. Alla blinkerslamporna satt kvar det fanns inga skador i plåten heller. Efter ett litet samtal till TLI var staketet provisoriskt lagat med buntband vid nästa passage.

IMG_2955

Vagn 335 på Axel Dahlströms Torg

Efter rast på Göta Källare, där dagens lunch var en riktigt god pyttipanna, var det dags för ytterligare en M31. Denna gång vagn 348 med gamla styrdatorn. När man går från nya styrdatorn till gamla tycker man de första gångerna man skall starta från hållplats att det tar en hel evighet att komma igång. Men så går det ju mjukt och fint också. Jag började med att köra 4:an till Mölndal där jag ju redan varit några gånger med 2:an. Efter vändning far jag upp till Angered där jag blev en 8:a mot Frölunda. Därefter åter till Angered där jag blev en 9:a mot Kungssten. Från Kungssten körde jag den korta biten ner till Vagnhallen Majorna där vagnen lämnades över till en kollega.  Med andra ord ett väldigt varierat arbetspass till skillnad från första passet när jag bara körde linje 2. Får jag välja så gillar jag de passen där jag kör flera linjer med samma vagn. Tiden går fortare och du får se mer av stan. Jag förstår inte hur kollegorna som körde samma linje år ut och år in på den gamla goda tiden stod ut. Jag blir galen om jag får köra samma linje en dag vilket som tur är är ovanligt.

IMG_2956

Vagn 348 i vändslingan i Mölndal som just nu är en byggarbetsplats då det byggs ett hus rakt ovanpå vändslingan. Spännande att följa bygget. Undrar om de tänker ha kvar gräsmattan runt spåren inne i huset!? Som synes fick jag stanna vagnen för att rätta till avspärrningen som blåst iväg lite. (Ja, lite blåste det väl då då ;)

IMG_2957

Vagn 348 i Angered.

IMG_2959

Skymning i Kungssten och snart dags att gå hem!

IMG_2819

Som bonus kommer här en bild från årets sista arbetsdag 2014, den 30 december. Det var snö, plusgrader och tät dimma. En sådan där dag när man är tacksam över att det finns ett spår att följa! Extra spännande var det att köra över Göta Älvbron. Man såg inte andra sidan, det var bara att hoppas på att både den och bron var där som vanligt :)

One Response to “Årets första arbetsdag”

  1. Martin skriver:

    Två inlägg redan 2015, sånt gillas! :) Inte för att vara petig, men GWO fyller väl ändå 110 år i år om den startades 1905 ;).

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.