Feed on
Posts
Comments

Nu var det visst ett tag sedan igen och det finns en hel del jag borde skriva om. Bland annat har jag gått två museispårvagnsförarutbildningar senaste månaderna. Men det får jag berätta om i ett annat inlägg. (Jag har faktiskt redan börjat!)

Just nu sitter jag och åker spårvagn på betald arbetstid. När jag kom till Vagnhallen Majorna kl 05.59 i morse så gjorde jag det i tron att jag skulle köra därifrån med en vagn, men det visade sig att jag fick nöja mig med att åka.
När man klarat uppkörningen på spårvagnsförarutbildningen och är godkänd förare får man köra i stället för en annan förare. Kallas att ha ”trafikdagar”. Så just nu sitter en nyutbildad förare och kör min vagn och jag åker med som någon sorts mentor bak i vagnen.

Nya kollegan kör riktigt bra så jag passar på att uppmärksamma att
lördagen den 11 juli bemannades Sveriges äldsta spårvagn i passagerartrafik, Ringliniens M1 15 från 1902, av stans yngsta museispårvagnspersonal vars sammanlagda ålder uppgick till 39 år.
För att få vara konduktör skall du vara 18 år och för att få bli spårvagnsförare skall man ha fyllt 20 och dessutom haft B-körkort två år, så mycket yngre personal än så går inte att få tag på.

image

M1 15 är unik på många sätt. Den har varit museivagn ända sedan 1929 då den återställdes till sitt leveransutförande lagom till Spårvägens 50-årsjubileum. Då tog man bort frontrutorna och förlängningarna av plattformarna som den fick 1912.

Idag rullar vagnen i trafik på Lisebergslinien främst soliga varma dagar på grund av bristen på frontruta. (Men den har körts även i december bara för att känna hur det kändes att vara spårvagnsförare i början på 1900-talet. ”Kallt” enligt provföraren).

Inredningen är mycket stilfull och vacker med lackade randiga långbänkar, gardiner och lampskärmar i glas. Det märks att det var fint folk som åkte spårvagn i spårvägens begynnelse.

Förutom att förarplatsen är ute i det fria skiljer den sig från Ringliniens övriga museivagnar i och med att den inte har ett bromshjul för att reglera den mekaniska bromsen med utan en vev.
En annan sak som skiljer vagnen från de lite nyare vagnarna är att den har en släpbygel istället för en saxbygel. Släpbygeln är vacker men måste vändas om vagnen byter körriktning. När vi kör in vagnen i vagnhallen måste vi vända bygeln hela tre gånger. Sista gången precis innan inkörning i hallen eftersom den skall vara rättvänd vid utkörning (och pga platsbrist går det inte att vända bygeln inne i vagnhallen). Just in i hallen kör vi alltså med bygeln åt fel håll. Men där fungerar det. Kör man så på stan fastnar man förr eller senare i något och riskerar att riva ner luftledningen.

Man kunde ju tro att vagn 15 med ålderns rätt skulle vara lite trött och skramlig, men tvärtom är vagnen riktigt pigg och går mjukt och fint i kurvor och spårkryss.

Kort sagt: Ser ni vagn 15 på stan i trafik på Lisebergslinjen rekommenderar jag verkligen en åktur i denna klenod!

Här är en video från när den gamla vagnen och den unga personalen kör in i Vagnhallen efter 5 timmar på Lisebergslinjen, som synes kan bygelvändandet vara lite trixigt ibland ;)

Mer om vagnen finns att läsa på Ringliniens hemsida:

http://www.ringlinien.org/vagnhallen/visasparvagn.asp?id=34

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.